KRÖNIKA. För någon vecka sedan besökte jag Borgarskolan i Malmö.

Tre entusiastiska flickor – Amanda, Bianca och Rebecca – hade inbjudit mig att tala på Europadagen den 9 maj. De tre var EU-ambassadörer!

Inte sällan blir jag ledsen, när det rapporteras om tillståndet i svensk skola, inte minst i Malmö. Likaså känns debatten om EU i vårt land inte den mest givande.

Alla mina dubier och förutfattade meningar blåstes all värdens väg under den dryga timmen som jag fick tillfälle att möta och lyssna på vetgiriga och intresserade ungdomar.

När jag cyklade hem kändes det som att den kalla våren skiftat i varmare färger och vindar. Både bildligt och bokstavligt!

Jag saknar inte så mycket från mina år i EU-parlamentet. Allt har sin tid. Men när jag stod där i den aula som jag besökt så många gånger förr, kom jag ihåg hur uppfriskande och stimulerande det var att möta skolungdomar, som är frågvisa och som ger tuggmotstånd.

Visst är det skönt att i lugn och ro ta en promenad med Sture, men denna typ av debatter och diskussioner om EU:s framtid saknar jag.

Vi diskuterade precis allt det som EU:s ledare brottas med varje dag. President Trump och riskerna för ett handelskrig. Flyktingpolitiken och den bristande solidariteten mellan EU-länderna. Jag menar att EU måste ta till både morot och piska för att förmå framförallt Ungern och Polen att ta sin del av ansvaret för gemensamma förpliktelser.

Kommer britterna att följas av fler länder om vill lämna unionen? Mitt svar var ett entydigt nej och här verkade jag få medhåll. När det gällde min tro på euron tyckte jag mig möta mer skepsis.

Turkiet som tänkbar EU-medlem var ett annat ämne som engagerade. Just nu står ju Erdogans samhällsbygge långt ifrån ett EU-medlemskap, men jag tror det är oklokt att helt avbryta förhandlingarna. En dialog är oftast bättre än konfrontation, i synnerhet när det handlar om EU:s s k mjuka makt.

Ett gemensamt arbete för miljö, klimat och brottsbekämpning är uppenbarligen ämnen som känns naturligt för svenska ungdomar att EU har huvudansvaret för.

För mig utgör ett starkare EU en trygghet mot ett fragmenterat och ett nationalistiskt Europa!

Mitt liv präglas av en rad viktiga årtal och händelser i formandet av Europa: Ungernkrisen 1956, byggandet av Berlinmuren 1961, Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968, störtandet av diktaturerna i Grekland, Portugal och Spanien på 70-talet, Berlinmurens fall 1989, Tysklands återförening året därpå, Sovjetunionens upplösning 1991 samt de två juvelerna i kronan; Sveriges medlemskap i EU 1995 samt de forna kommunistländernas intåg i EU 2004.

För att förstå vidden av den förfärliga historien vi har upplevt på vår kontinent brukar jag nämna allt vanvettigt krigande och mördande genom alla sekler.

Ibland tycks vi svenskar tro att vi är tämligen oskyldiga i detta avseende. Den nyligen bortgångne Sverker Oredsson påminde i sin föreläsning vid sin professorsinstallation om Sveriges krigiska historia. Om vi utgår från att vårt land, som vi känner det, bildades under 1500-1600-talen var Sverige i krig i 66 år på 1600-talet, i 34 år på 1700-talet och i 4 år på 1800-talet. Därefter har vi haft lyckan att leva i fred.

För övriga Europa fortsatte dårskapen. Under andra världskriget var de militära förlusterna närmare 14 miljoner människoliv. De civila förlusterna 27 miljoner liv samt därtill mördades 6 miljoner judar under Förintelsen.

Det är denna förfärande historia vi behöver minnas på Europadagen för att förstå allas vårt ansvar för att detta aldrig upprepas igen. Civilisationen kan visa sig vara en tunn yta om vi inte står upp mot nationalism, populism och totalitära krafter.

Fred, frihet och demokrati måste alltid försvaras!

Här kände jag att eleverna på Borgarskolan var med mig!

Olle Schmidt (L)