Olle Schmidt: ”Vem vågar idag?”

KRÖNIKA. I dagarna är det 70 år sedan ett av de viktigaste mötena om Europas framtid ägde rum.

Det var i Haag i Holland, den 7–11 maj 1948, som 750 delegater samlades med ett budskap om Europas enande och ett slut på kontinentens krigande genom alla sekler.

Winston Churchill – vem annars – inledde kongressen, den man som mer än någon annan hade stått upp för demokrati, medmänsklighet och anständighet i det Europa som sömngångaraktigt varit tyst, när demokratin bit för bit avskaffades och där världshistoriens största brott mot mänskligheten kunde ske, Förintelsen.

Med rätta hyllades Churchill denna dag i Haag. Att läsa hans tal och se bilden på en Churchill med högerhanden rest för att ge ytterligare kraft åt argumentationen, en öppen hand, förstärker betydelsen av detta möte

Han poängterade nödvändigheten av nära samarbete mellan Europas fria stater, ett Europas förenta stater. Redan två år tidigare i Zürich hade Churchill framfört liknande tankegångar. Nu är tid att agera för att inte historien skall upprepa sig, var huvudbudskapet. En resolution handlade om ekonomisk integration, en annan om en europeisk parlamentarisk församling.

Det svenska engagemanget var blandat. Inga ministrar på plats, vilket visade socialdemokraternas tvekan till ett mer sammanflätat Europa, där också Sverige ingår. I ärlighetens namn skall sägas att den tövan delades också av oppositionen, där FP-ledaren Bertil Ohlin framhöll det nordiska samarbetet.

Om dessa spännande år i Europa kan man läsa i bland annat Annika Ström Melins ”Europas svaga hjärta – från Haag 1948 till Budapest 2014” och den innehållsrika avhandlingen av Mikael von Malmborg ”Den ståndaktiga nationalstaten”.

Något av en nyckelmening för mig i Churchills tal finner jag en bit in i talet

”Europe has /…/ to arise and stand in her own majesty, faithfulness and virtue, to confront all forms of tyranny, ancient or modern, Nazi or Communist, with forces which are unconquerable, and if asserted in good time may never be challenged again”.

Det är denna vision för Europa formulerad för 70 år sedan, som jag kommer att tänka på, när jag läser och hör president Macrons tal i EU-parlamentet i förra veckan.

Historien går igen!

Den franske presidenten verkar nästan vara den ende ledaren i Europa som vågar ta ansvar för ett samlat Europa. Angela Merkel klara stämma har tyvärr blivit något mer återhållsam inför den reformiver som Macron visar upp. Höstens val och framgången för AFD, det tyska högerpopulistiska partiet, spelar givetvis in.

President Macron varnade i sitt tal för att den ”sömngångar-mentalitet” som på 1930-talet banade väg för nazism och fascism, kan upprepa sig i Europa idag.

Han har redovisat en rad reformer på EU-nivå, särskilt för euro-länderna. Det tyska svaret har varit avvaktande, där rädslan för att bristande ekonomisk kontroll kan skapa förnyade bekymmer i södra Europa. Det finns också en oro att tyska skattebetalare i slutändan får stå för notan.

Visst kan denna ängslan vara befogad, men i ett Europa där auktoritära krafter växer sig starka, senast i det ungerska valet, kan denna tvekan att agera vara förödande för Europas framtid.

Trots stora protester i Frankrike står den franska regeringen fast vid att reformera den genomreglerade arbetsmarknaden.

Särskilt upprörda är järnvägsarbetarna, som i framtiden kommer att få samma villkor som övriga på arbetsmarknaden. Pensionsåldern som idag kan vara så låg som 52 år kommer att upphöra. Helt klart är Macrons reformförslag sakta men säkert vinner mark, även om demonstrationer och strejker, kan försena genomförandet.

Av opinionsundersökningarna att döma klingar motståndet av. Men det är säkert för tidigt att blåsa faran över. Traditionen från den franska revolutionen och minnet av ”Pariskommunen” från de stormiga dagarna i maj 1968 kan säkert ge ytterligare bränsle åt gatumanifestationer.

Presidenten vågar till och med antyda att den ”heliga” jordbrukspolitiken behöver möta genomgående reformer, vilket i sin tur betyder reformer på EU-nivå. Vanligtvis brukar Tyskland och Frankrike göra upp om betydande subventioner till lantbruket, men nu tycks en ändring vara på gång.

Efter att ha fått stående ovationer i EU-parlamentet reste president Macron till Berlin för att möta förbundskansler Merkel, och där var tonläget mer måttfullt.

Dock var de båda överens om att eurozonen behöver mer stabila regler, vilket ju finanskrisen har visat. En kompromiss mellan Frankrikes långtgående förslag och de tyska mer modesta kommer att ge goda resultat, menade Angela Merkel efter mötet.

Att viljan finns där och att riktningen är klar, ett fördjupat samarbete inom EU, är ytterligare en signal till den motvilliga svenska regeringen att tala om hur den ser på det framtida samarbetet inom EU. Är vi svenskar nöjda med att bli akterseglade?

För 70 år sedan i Haag hade den tidens ledare en vision för Europa! Man vågade ta språnget!

Vem vågar idag?

Olle Schmidt (L)