Maria Malmer Stenergard: ”Fyra års lång väntan på ingenting”

KRÖNIKA. Regeringens presentation av vårbudgeten var en bra sammanfattning av mandatperioden. Mycket pengar på olika former av bidrag och miljösatsningar med tveksam miljönytta, och lite pengar till statens kärnverksamheter. Miljöpartiet har med stor sannolikhet skrikit sig hesa för att kunna klämma in en sista satsning innan partiets tid i rampljuset är över. Resultatet är 45 miljoner skattekronor till subventioner av elmotorer till fritidsbåtar.

De fyra år som samarbetsregeringen har haft sina arbetsrum i Rosenbad har kantats av meningsskiljaktigheter, samarbetssvårigheter och skilda ställningstaganden i viktiga sakfrågor. Ofta inför öppen ridå. Det händer förvisso ofta i politiken att man inte får som man vill. Det tillhör uppdragets natur att man ibland är tvungen att rösta på något som man inte håller med om. Men det ingår även att man tar ansvar för den politik som det egna partiet står för. Här har många av regeringens företrädare förbättringspotential.

Nog om det. Vi återvänder till vårbudgeten och tittar närmare på vad den innehåller:

  • Utökat solcellsstöd – en satsning som Riksrevisionen är kritisk till och som inte ens branschorganisationen Svensk solenergi vill ha eftersom det enligt den riskerar att på sikt förstöra marknaden.
  • Ekonomiskt stöd till små biografer på landsbygden. Som gått omkull efter regeringens höjning av momsen på biobiljetter. Den ena handen ger och den andra handen tar.
  • Snabbare handläggning av investeringsstöd för bostäder – ett stöd som varken efterfrågas eller används av byggbranschen. Och så vidare. Det som däremot inte finns med är satsningar på viktiga frågor. Och riktiga lösningar på riktiga problem.

Trots att skatten har höjts med över 60 miljarder kronor har situationen för många i Sverige blivit sämre. Integrationsproblemen har vuxit, otryggheten ökat och vårdköerna fördubblats. Bidrag och subventioner har prioriterats framför polis och sjukvård. Bara tre procent av regeringens reformer har gått till polis och rättsväsende. Trots högkonjunktur fastnar fler i bidragsberoende, framför allt utrikes födda. Antalet barn till invandrade som lever på försörjningsstöd har ökat under regeringens tid vid makten. Vallöftet om Europas lägsta arbetslöshet 2020 är sedan länge sopat under mattan och bortglömt. Det är resultatet av snart fyra år med en rödgrön regering.

Från en sak till en annan: En av frågorna där åsikterna hos de olika regeringspartierna går isär är synen på skogsbruket och äganderätten. Äganderätten urholkas när Socialdemokraterna låter Miljöpartiet ta hand om skogspolitiken, vilket leder till att många skogsägare fråntas rätten att bruka sin skog. Det som har förvaltats under en lång tid blir plötsligt värdelöst genom avverkningsförbud. Det är en ohållbar utveckling och riskerar utvecklingen av bioekonomin, som vi behöver både för svensk ekonomi och för omställningen till ett mer hållbart samhälle.

Regeringens nuvarande fokus ligger på allt annat än brukandet av skogen. Äganderätten blir sekundär när det gröna förbudsmaskineriet finkammar produktionsskog efter nyckelbiotoper. Skogsägare som vårdat naturen riskerar hårda ekonomiska bakslag när de i praktiken får avverkningsförbud på skog som förvaltats i generationer, eftersom virket inte går att sälja. Och medan den långsiktigt hållbara och förutsägbara skogspolitiken monteras ner står den socialdemokratiska landsbygdsministern tyst vid sidlinjen.

När det börjar närma sig slutet på mandatperioden och det är dags att göra bokslut över regeringen Löfven är det bara att konstatera att den starka högkonjunktur Sverige haft de senaste åren är bortslösad. Miljöpartiets politik har för första gången testats på riktigt och resultatet är för partiet nedslående. De som hoppades på stora satsningar på miljön och en skola som skulle fixas på 100 dagar har all anledning att vara besvikna. Det har varit fyra bortkastade år för Sverige.

Maria Malmer Stenergard (M)
Miljö- och jordbrukspolitisk talesperson
Riksdagsledamot, Åhus