KRÖNIKA. Politiska memoarer är ofta intressanta och ger en vidare bild med andra infallsvinklar än de officiella och dem vi har vant oss vid.

Gärna personligt hållna, men inte skvallriga och elaka, är det bästa receptet för mig. Jag har flera hyllmeter av memoarer och biografier i mina hyllor, författade såväl av våra inhemska politiker men också flera utombys.

Berättelserna får gärna innehålla detaljer, som ger en mer helgjuten bild av människan bakom beslutsfattaren.

Bland mina europeiska favoriter finns Alexander Dubcek, som försökte öppna Tjeckoslovakien 1968. Likaså Willy Brandt, som med sin östpolitik banade väg för ett enat Tyskland, där det tyska ansvaret för Nazityskland och Hitlers mördande med största ödmjukhet erkändes. Brittiska politiker är alltid lika givande att läsa som Tony Blair, där han öppenhjärtigt redovisar sina skäl till Storbritanniens medverkan i kriget i Irak.

De många skrifterna om och av Winston Churchill är alltid lika spännande och läsa. Hans liv har givet material till många filmer, och fler blir det säkert.

Paret Clinton är alltid läsvärda, möjligen är persongalleriet ofta alltför omfattande.

Hillary Clintons senaste skrift om förlusten mot Donald Trump, ”What Happened”, ger hennes förklaring till hur det var möjligt att förlora mot den bufflige Trump.

Hennes mejl-problem, rysk påverkan och FBI-chefens inhopp alldeles i slutet av kampanjen hade stor betydelse för utgången. Hon medger själv misstag, men menar (rättmätigt, tycker jag) att media och bevakningen av henne som den första kvinna med en rejäl chans att bli världens mäktigaste politiker var mer hårdhänt än om hon hade varit man.

Själv fann jag uppgiften att hon ägnade 600 timmar eller 25 dagar av kampanjen att göra ordning sitt hår som intressant, en tidskrävande vardaglig syssla som gav ytterligare en dimension av de skilda förutsättningarna mellan Trump och Clinton.

Hon skriver att just denna nödvändiga förberedelse är det enda som hon avundas manliga politiker, som bara kan raka sig och sätta på sig kostymen och vara bredd att möta väljare och media!

Här hemma har givetvis Tage Erlander och Bertil Ohlin fångat mitt intresse, inte minst Tage Erlanders dagböcker, där han skriver av sig frustration och ilska vid dagens slut.

Roligt att läsa hur uppretad han kunde vara på Professor Ohlin!

Också Thage G. Peterson är en läsvärd klassresa genom dåtidens Sverige. Ingvar Carlsson och Göran Persson har givit mig större kunskap om viktiga händelser, men också gjort det lättare att förstå vad som hände bakom kulisserna.

Att läsa Per Ahlmark har alltid varit lika givande, härligt uppriktig, men ibland lite väl syrlig. Gösta Bohman, Carl Bildt och Alf Svensson är ordbegåvade personligheter.

Av förklarliga skäl har socialdemokrater dominerat skildringar från maktens boningar. Men på senare år har det blivit ändring och nu senast Lars Leijonborg, och hans minnen från ett halvsekel i politiken.

En del av hans minnen är också mina, men från en annan politisk nivå. En del av dem som vi möter i FP-ledarens skrift, har jag stött på i mitt politiska liv.

Som ung politisk tjänsteman i regeringskansliet på tidigt 80-tal fick jag en gång på nära håll möta Thorbjörn Fälldin. Min chef på den tiden, handelsminister Björn Molin, skulle vara med i ett debattprogram i TV tillsammans med statsministern, som skulle sändas från Malmö. Så jag fick följa med i det chartrade lilla planet. Jag fick förstås sitta längst bak på den sämsta platsen. Men det fina var att där satt också den ständigt piprökande Thorbjörn Fälldin, som jag fick en trevlig och intressant pratstund med. Inga problem för honom att prata med den unge folkpartisten.

När jag kom in i Riksdagen på tidigt 90-tal fick jag en del att göra med moderaternas förre partisekreterare, Lars Tobisson. I finansutskottet under de stormiga åren blev Tobisson något av ett ankare i den borgerliga utskottsgruppen.

Han var kunnig, påläst och debattglad.

I det lilla sammanhanget fanns inte den arrogans och kantighet, som jag tyckte hans offentliga framträdanden präglades av. Människor är sällan som de framstår i media!

Göran Persson har jag också haft en del att göra med genom åren, han var snabb och rolig i repliken, också faktiskt omtänksam. Jag minns att jag till min socialdemokratiske bänkgranne uttryckte min uppskattning över Göran Persson, känd som HSB, han som bestämmer. Jag fick ett iskallt svar: ”Du träffar honom inte, när han är som jävligast”.

Det hände att Lars Leijonborg i egenskap av gruppledare på den tiden kria-rättade en och annan av mina motioner eller något utkast till en gemensam artikel. Då brukade jag påminna honom om att jag faktiskt var utbildad att undervisa i svenska, men till föga nytta. Rödpennan hamrade på!

Lars Leijonborgs memoarer är mycket välskrivna och ytterst innehållsrika. De kommer inte att skaka om politiskt som Kjell-Olof Feldts ”Alla dessa dagar” gjorde inför valet 1991. Men det förtar inte läsvärdet.

Några axplock.

Varför stoppade Maud Olofsson en liberal mittenregering med stöd av miljöpartiet 2002?

Partiegoism?

Hur kunde den tillträdande Alliansregeringen 2006 missa vikten av att lyfta språkkravet för medborgarskap och tona ned integrationsproblemen?

Hur mäktade partiledare Leijonborg reda ut den förfärliga så kallade ”dataskandalen” i slutet av valrörelsen 2006? Ett spektakel som vi ännu inte fått veta hela historien bakom.

De då så oskyldiga socialdemokraterna var betydligt mer inblandade än vad som hittills framkommit, är min tro.

Slutligen: Lars Leijonborgs väl pragmatiska syn på EU och direkta skepsis mot det gemensamma valutasamarbetet förvånar mig som den internationalist han är.

Det är intressant att höra hans tankar om hur han avsattes 2007, något som jag tyckte var orättvist mot den person som avvärjt dataskandalen och klarat FP i regeringen. Någon större bitterhet visar han dock inte, även om liberalerna i Skåne med sin vacklande hållning om stödet för honom i det avgörande skedet får kännas vid kritik.

Läs gärna ”Kris och framgång – Mitt halvsekel i politiken” av Lars Leijonborg.

Man behöver inte vara folkpartist/liberal för att uppskatta detta gedigna aktstycke om modern svensk politisk historia.

Olle Schmidt (L)