KRÖNIKA. ”Sussi, jag vill inte leva längre”. I år är det 20 år sedan jag första gången hörde dessa ord. Då var jag 26 år och ny högstadielärare. Jag minns än idag hur jag stod där rådlös och desperat. Hur hanterar jag det här, vilken av alla krisplaner ska jag använda mig av, ringer jag föräldrarna eller pratar jag med kuratorn. Frågorna var många och inte hade vi en plan på skolan för hur vi skulle agera. När jag idag ser tillbaka önskar jag att jag då haft mer kunskap och erfarenhet, att skolan varit beredd och allra mest önskar jag att vi (jag, föräldrarna, skolan, vården och samhället) kunnat förebygga och undvika allt det som hände.

För henne började det redan på mellanstadiet och orsakerna var flera. Tänk om vi hade lyssnat på henne då och förstått det hon försökte förmedla. Hon ville alltid vara alla till lags, vara den duktiga och stängde inne alla känslor. Det blev värre på högstadiet, hennes självbild försämrades och ångesten tog över allt mer. Det vi lärare, föräldrar och elevhälsan gjorde var inte tillräckligt för att demonerna skulle försvinna. Hon drabbades av bulimi, började skära sig och på gymnasiet tog självmordstankarna över och till slut blev hon tvångsinlagd på BUP. För henne blev den fysiska smärtan en befrielse från den psykiska och gav henne en tillfällig kick. Alla problem försvann, men ångesten kom ofta snabbt tillbaka

Vi har hållit kontakten under de här 20 åren, hon finns ofta i mina tankar och jag följer henne dagligen i sociala medier för att kolla hur hon mår. Jag gläds för de goda perioderna i hennes liv och sörjer när hon faller. Hon har under åren försökt att ta livet av sig vid flera tillfällen och på olika sätt. Hon har flyttats runt inom vården, fått olika diagnoser, terapier och mediciner. För mig är hennes resa en konstant påminnelse på vårt misslyckande. Hon har varit öppen med sina upplevelser och berättat om sin resa i reportage och föreläsningar. Hennes syfte har varit att dela med sig så vi kan bli bättre på att möta och hjälpa unga med psykisk ohälsa.

Vi politiker pratar ofta om att vi måste göra något, men medan vi funderar på ”vad”, ökar den psykiska ohälsan hos unga. Under de senaste 10 åren har den ökat med över 100 procent. Totalt handlar det om, enligt en rapport från Socialstyrelsen, 190 000 barn och unga vuxna i Sverige som lider av någon form av psykisk ohälsa. Var femte ung flicka i årskurs nio har någon gång skadat sig själv medvetet.

Barn och unga som tidigt får psykiatriska diagnoser som just depression och ångestsyndrom riskerar att bli sjuka under låg tid och då ökar också risken för självmordsförsök och självmord. Det finns inga säkra svar på varför den psykiska ohälsan ökar men delvis kan det ha och göra med en ökad medvetenhet och att fler vågar berätta. Samtidigt är det diagnoser som kan vara kopplade till stress, att man har höga krav på sig. Är det tuffare i skolan eller att ta sig in på arbetsmarknaden kanske man utvecklar nedstämdhet och känner oro inför framtiden.

Hur minskar vi då den psykiska ohälsan? Enligt Curt Hagquist som forskar om psykisk ohälsa bland unga är hälsofrågorna idag för lite kopplade till skolans huvuduppgift lärande. ”Vi vet att misslyckande i skolan är en bidragande orsak till psykisk ohälsa och därför behövs mer stöd för att elever ska klara studierna. Skolhälsovårdens psykosociala och kurativa insatser behöver förstärkas och vi måste ägna oss mycket mer åt förebyggande arbete”, säger han.

Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor (MUCF) har studerat hur unga själva upplever det stöd som de idag får av samhället. Många av de unga beskriver stödet som otillgängligt och inte anpassat efter deras behov. Att ge vård och att fånga upp vårdbehovet så tidigt som möjligt är oerhört viktigt samt att hälsovården deltar för att ge kunskap om psykisk ohälsa till alla som arbetar med att stödja unga.

Idag, 20 år senare, har jag mött allt för många unga med psykisk ohälsa. Idag har jag bättre kunskap om psykisk ohälsa, ser tecknen tidigare och vet vart jag ska vända mig. Men det har kommit med åren och genom olika erfarenheter. Det är inte så det borde vara. Med tidiga insatser kan vi förebygga och minska den psykiska ohälsan. Med snabb tillgänglighet, flexibilitet, samverkan och kunskap kan vi hjälpa de barn och unga vuxna som behöver det innan det är försent.

Susanne Bäckman (L)