Olle Schmidt: ”Sverige riskerar bli alltmer perifert i EU”

KRÖNIKA. Det första tecknet. Efter att ha sett en sammanfattning av de svenska framgångarna i OS fick jag in EU-nämndens sammanträde inför EU-toppmötet. Det var inte muntert.

Den ständige statssekreteraren Hans Dahlgren (S) var där och meddelade regeringens position inför toppmötet, men han angav också tonen för hela mötet, en gnällspikarnas parad.

Regeringens sammantagna budskap var mycket enkelt; säg nej till det mesta som föreslås. Det må handla om EU:s budget eller förslag att hitta nya vägar att öka demokratin och öppenheten inom EU:s institutioner.

Förvisso kan omfattningen av EU:s framtida ekonomiska ramar diskuteras, i synnerhet i ljuset av Brexit. Likaså finns det rättmätiga skäl att fundera över hur EU:s institutioner bäst skall formas. Så är det givetvis.

Men när jag hörde Hans Dahlgren kom jag att tänka på den tidigare socialdemokratiske ministern, Bengt Göransson, som i all vänlighet rådde oss ledamöter i Demokratiutredningen på vårt första sammanträde, att inte börja med reservationerna.

Erfarenheten hade lärt honom att det lönar sig att lyssna på andras argument, innan man bestämmer sig.

Den framlidne Ulf Dinkelspiel, som spelade en så viktig roll i medlemsförhandlingarna, mindes jag också.

Titeln på hans memoarer ”Den motvillige europén” speglar väl hur EU-nämnden denna februarimorgon snart 30 år efter att vårt land ansökte om medlemskap i unionen ser på Sveriges roll inom EU.

EU-nämnden utstrålade motvillighet. När Dahlgrens klagovisor fått nämndens stöd blev det än dystrare. Jonas Sjöstedt (V) omfamnade regeringens EU-kritik och skrockande la han till att vem kunde vara intresserad av att Guy Verhofstadt, liberalernas gruppledare i EU-parlamentet, och Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, skulle kunna ha en debatt i Hagfors. Statssekreterare Dahlgren höll muntert med.

Det rörde den sk ”Spitzen-kandidat”-modellen, det vill säga att EU-kommissionens ordförande skall utses på ett öppnare och mer demokratiskt sätt.

Stikkan Andersson sägs ha myntat uttrycket ”Folk är inte så dumma som man tror. De är mycket dummare”.

Jag tror att Stikkan oförskyllt blivit påklistrad denna utsaga från vänsterhåll, eftersom han var så lyckosam. Dock kom jag som av en händelse att tänka på citatet.

Hursomhelst, tycker jag att duon Dahlgrens/Sjöstedt visar på ett magnifikt misstroende mot medborgarnas kunskap och möjlighet att göra svåra val. Om det är något jag lärt mig under mina år i politiken, så är det att inte misstro våra medborgares förmåga att göra tämligen rationella och svåra val. Och varför skulle inte invånarna i Hagfors vilja lyssna på och försöka påverka två av de mest inflytelserika europeiska beslutsfattarna?

Det andra tecknet. Innan toppmötet skulle börja bjöd den belgiske premiärministern in en blandad samling EU-ledare till middag. Det rönte en viss uppmärksamhet att inte Sveriges statsminister var inbjuden. Måhända hade Charles Michel avlyssnat EU-nämnden och förstått den svenska regeringens strategi att vara emot det mesta som skulle diskuteras på toppmötet och då insett att den typen av middagsgäst riskerade skapa en dålig stämning runt bordet.

Den svenska regeringens och tydligen också majoriteten av partier i riksdagen verkar självmant manövrera sig in i en position påminnande om den brittiska.

En lärdom från åren som föregick Brexit var den brittiska regeringens ständiga klagande på EU och Bryssel.

Som exempel; trots att vi vet att mycket av fusket med EU-medel sker i medlemsländerna, inte minst i Storbritannien, riktades ständigt bannbullan mot byråkraterna i Bryssel. Och annat som gick fel på hemmaplan och som kunde kopplas till EU.

Decennier av kritik från London ledde till slut till Brexit, få borde vara förvånade.

Kan detta ske i vårt land? Nej, jag tror inte det. Det svenska folket blir alltmer positiva till EU. Alltfler inser att det som Brexit utlöst är till stor nackdel för EU men allra mest för britterna själva.

Och jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av svenskarna inte vill utsätta vårt land för det som nu sker i Storbritannien, där tillväxten avtar, pundet vacklar och där investeringar och jobb förloras.

De politiska partierna i Sverige bör vara försiktiga att inte hamna vid sidan av opinionen om EU. Den motvillige europén i norr tycks ha mognat i sin syn på Europa och värdesätter mer av samarbete för att lösa alla de problem som Europa och världen står inför. Detta visar flera opinionsundersökningar. Svenska folket gillar EU!

Att regeringen hamnar på samma linje som vänsterpartiet i sin syn på EU, borde vara alarmerande för alla de EU-vänner som finns inom de socialdemokratiska leden.

Hans Dahlgren, som varit med i maktens korridorer i decennier, borde gå tillbaka och påminna sig varför Sverige ansökte om medlemskap. När Muren fallit och den svenska neutraliteten inte längre blockerade ett medlemskap som tidigare, insåg Ingvar Carlsson vikten av att Sveriges framtid måste formas tillsammans med övriga Europa. Detta är än viktigare idag!

Inom några dagar har vi med största sannolikhet en återinstallerad förbundskansler i Berlin, som tillsammans med den franske presidenten är beredd att fördjupa och modernisera det europeiska samarbetet. Låt inte Sverige återigen komma på efterkälken! Visa vilja att vara med och inte tjurigt stå i hörnet och säga nej! Kritik, javisst, men konstruktiv sådan!

Ingen gillar gnällspikar!

Olle Schmidt (L)