Gunnar Hökmark: ”Vi måste möta det krig som pågår”

KRÖNIKA. Sverige har de senaste åren utformat sin försvars- och säkerhetspolitik utifrån idén om en evig fred och att väpnade angrepp mot Sverige kan uteslutas. Det var en felaktig bedömning då och det är en felaktig bedömning nu. Det konstaterade Försvarsberedningen i den rapport som publicerades dagarna före jul.

Insikten om de senaste 10-15 årens säkerhetspolitiska förändringar i omvärlden och Sveriges misslyckande att förhålla sig till dem är välkommen och nödvändig. Vad Försvarsberedningen däremot missar är att vi också måste agera utifrån denna bedömning. Vi är en viktig del i europeisk stabilitet och vi har ansvar för att bidra till säkerheten i och kring Östersjön. Brister i svensk försvarsförmåga och en svag trovärdighet för vår förmåga att värna våra är ett hot inte bara mot vår säkerhet utan också mot europeisk fred.

Därför räcker det inte med att bara att konstatera brister i förmåga. Det kräver handling.

Ryssland utgör ett reellt hot i vårt närområde, både militärt och genom politiska och ekonomiska påtryckningar. I Östersjöregionen ser vi det genom militära övningsverksamheter i syfte i att attackera svenska mål och genom upprustningen i Kaliningrad. Vi ser det genom planerna att bygga gasledningen Nord Stream 2 och på så vis öka den ryska energidominansen i regionen. Och vi riskerar att se det i den kommande svenska valrörelsen med upptrappad rysk desinformation såsom har varit fallet i andra politiska val som i Storbritannien och USA.

I Cypern, Malta och Storbritannien pågår pengatvätt och kriminell verksamhet med ryska finansiella centra. I länderna på västra Balkan utövar Ryssland aggressivt inflytande genom energipolitiken, investeringar i medier med desinformationsspridning och genom den ortodoxa kyrkans verksamheter som uppmuntrar till nationalism snarare än försoning. Ryska trupper i Georgien och Moldavien utgör hinder för respektive länder. I Ukraina pågår ett konventionellt krig med en stor omfattning av ryska förband. Vi har redan krig på den europeiska kontinenten.

Det är den kontexten vi har att förhålla oss till och som säkerhetspolitiken måste utformas utifrån. De svenska försvarsanslagen hålls på en så låg nivå att de ger en allt mindre försvarsförmåga, trots vissa åtgärder som återinsatt trupp på Gotland, samtidigt som behovet av ett starkt försvar har ökat. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen trots insikten om ett förändrat läge fortsätter som om ingenting har hänt för att invänta ett 2020. Ett beslut som i sin tur inte skulle ge effekt förrän om flera år.

När analysen av omvärldsläget nu bättre stämmer överens med den omvärld vi lever i krävs också att konkreta förändringar genomförs. Det måste innebära ökade resurser. Ett led i detta är ett engångsanslag för att ta igen tidigare försummelser och att påbörja höjningar av försvarsanslagen till en nivå av 2% av BNP. Sverige kan inte vänta och se vart utvecklingen kommer att leda oss om några år. Vi måste se till omvärlden som den är i dag och rusta oss därefter. Vi har ett ansvar för att bidra till Europas fred. Vi kan inte bara hoppas att Europa ger oss den. Hoten mot vår del av Europa och inte minst mot södra Sverige är mer konkreta än att det räcker med förhoppningar.

Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker