KRÖNIKA. Få saker gör mig så bedrövad som förekomsten av antisemitism. Hur är det möjligt att i det 21 århundradet uppvisa detta oresonliga hat mot denna ständigt utsatta minoritetsgrupp?

Att se hur antisemitismen breder ut sig i vårt land blir än svårare att bära med tanke på Sveriges tämligen solkiga historia, inte minst före och under det andra världskriget. Förvisso finns det undantag, där svenskar agerade med stort mod för att rädda judar undan Förintelsen. Men eftergifterna mot Hitler och Nazitysklands mördarregim började på allvar upphöra först när Tysklands nederlag kunde anas.

Men antisemitismen verkar aldrig riktigt ebba ut. Ständigt upprepas lögnaktiga påståenden, historiska falsarier och fruktansvärda stereotyper. Och judehatet kommer från både den politiska vänstern och den politiska högern!

I dag anges oftast att skälet för dessa övergrepp skulle vara staten Israels politik gentemot palestinierna. Men det finns ju ingen rim och reson att judar i allmänhet – i Europa, i Sverige, i Malmö eller i Helsingborg – skall behöva ta ansvar för den israeliska regeringens politik. Eller president Trumps självsvåldiga beslut att flytta den amerikanske ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Kritik mot Israels politik kläs i ord, som snart utmynnar i ren antisemitism

Tyvärr är det inte enstaka trakasserier och hatattacker vi talar om. Exemplen är många, inte minst i Skåne.

Förra sommaren arrangerade Svensk-Palestinskt centrum i Helsingborg anti-israeliska manifestationer med antisemitiska budskap. En imam betecknade judar som ”apors och svins avkomma”.

I Malmö vet vi att antisemitismen är utbredd. Under flera år har manifestationer och andra händelser visat tydligt att fördomar och hat riktas mot vår judiska befolkning.

För en månad sedan samlades runt tvåhundra personer i Malmö i en manifestation mot president Trumps beslut att flytta amerikanska ambassaden till Jerusalem. Deltagare skall under manifestationen ha uttryckt hot om våld mot judar i Malmö. SR Malmöhus rapporterade om uttalanden som ”vi ska skjuta judarna”. Dessutom kastades brandbomber mot judiska kapellet i Malmö. Attentat skedde också mot synagogan i Göteborg i samband med Trumps uttalande.

Så är det. När geopolitiska spänningar ökar i Mellanöstern får det en spridning och ett eko i Malmö och i Sverige. TV-programmet Uppdrag Granskning visade ju för tre år sedan hur utbredd det judiska hatet är i Malmö. Flera är de exempel där judar känt sig otrygga på de gator de vandrat i hela sitt liv. Okvädningsord har haglat över rabbinen och synagogan har skymfats med stenkastning. Vanliga judar vågar inte bära kippa eller andra vanliga judiska symboler av rädsla för att bli trakasserad. DN-journalisten Niklas Orrenius har i sina artiklar många förfärande exempel härpå.

Helt klart är att alla fördömanden och uttalanden inte hjälpt! Denna öppna antisemitism och smygande rasism måste nu mötas med kraftfulla åtgärder. Mer långtgående och mer konkreta än tidigare!

Polisen konstaterar att det finns en latent hotbild mot judar i Malmö. Att Malmös judiska befolkning känner stor oro är därför fullt förståeligt. När en av dem som överlevt Förintelsen och som genom åren gått ut i skolor för att berätta sin fasansfulla berättelse, fick höra av en ung kvinna efter ett av sina framträdanden, ”skäms du inte över att vara jude”, borde alla varningsklockor ljuda.

Vi behöver göra upp med den utbreda antisemitism som finns i vår stad. Att det står folk på våra torg och ropar död åt judar är oacceptabelt och det måste bekämpas av det demokratiska samhället. Viktigaste verktyget är skolan och att elever lär sig mer om mänskliga rättigheter och allas lika värde.

Mina uppgifter tyder på att alltför få skolor bjuder in exempelvis. Förintelsens Ögonvittnen att berätta om sina levnadshistorier för eleverna. Nu finns ljuspunkter som behöver nämnas i allt mörker. En dialog har börjat ta form mellan judar och muslimer i Malmö, som är välkommet och skall självfallet understödjas.

Ett antal andra personer som vågat agera förtjänar också vårt stöd som Freddy Gellberg och Gerry Eilenberg på den judiska församlingen, Bassem Nasr, miljöpartist och aktiv i Palestina-rörelsen som talat klarspråk om antisemitismen bland palestinier, Siavosh Derakhti, som grundade ”Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet”. Det finns andra som vågar stå emot, inte minst inom Svenska Kommittén mot Antisemitism.

En särskild eloge till dem som arrangerade Kippavandringen i Malmö alldeles före jul; Sofia Nerbrand, Peter Vig och Jehoshoua Kaufman. Det blev en fin manifestation med kulturministern i spetsen för ett anständigt Malmö med flera hundra malmöbor och tillresta på plats!

Jag är väl medveten om att det finns inga patentlösningar för att komma till rätta med rasism, främlingsfientlighet och hat. I grunden handlar det om att ändra människors beteende och värderingar, något som genom historien visat sig mycket svårt. Utbildning, kunskap och dialog är som alltid de viktigaste verktygen.

Göran Perssons berömvärda initiativ år 1997 med projektet Levande Historia och skriften om Förintelsen ”om detta må ni berätta” kan tjäna som ett föredöme. Det var ungdomars okunskap om Förintelsen som fick Göran Persson att reagera för drygt tjugo år sedan. Han var inte tyst, han agerade!

Jag föreslår därför att vi drar lärdom av Göran Perssons reaktion och följer upp med ett liknande projekt i Skåne och Malmö i samarbete med bland annat Forum för Levande historia och Svenska Kommittén mot Antisemitism. Vi behöver alla gång på gång påminnas om historien och Förintelsens fasor!

Nu är därför hög tid att en ny skrift delas ut till eleverna i Skånes och Malmös alla skolor. I en av Niklas Orrenius många läsvärda artiklar påpekar han att personer med sina rötter Mellanöstern är uppvuxna med ett utbrett hat mot judar och där antisemitismen är närmast en normalitet. Detta hat når också Sverige via olika former av media.

Denna förvridna världsbild måste kunna förändras i vårt demokratiska Sverige! Människors engagemang och politiska beslut kan förändra historiens gång.

Olle Schmidt (L)