Olle Schmidt: ”Sluta bråka – börja samarbeta”

KRÖNIKA. Efterdyningarna av det nordiska tillkortakommandet av lokaliseringen av den Europeiska Läkemedelsmyndigheten, European Medicines Agency (EMA), har stundtals varit högljudda.

Jag tycker verkligen att det är väldigt trist att Sverige och Danmark inte kunde komma överens om en gemensam strategi.

Under detta intensiva lobbyarbete framkom ju efterhand att både Köpenhamn och Stockholm hade en uppförsbacke.  Ingen har betvivlat att båda huvudstäderna har kapacitet och kompetens för att ge denna myndighet de bästa förutsättningar.

Men problemet var att personalen, bortåt 1 000 personer plus deras familjer på EMA i London, inte ville flytta till Stockholm Här låg Köpenhamn bättre till med närheten till Europa.

Men trots förvarningarna om den kommande svenska nesan verkade inte EU-ministern intresserad av att hitta en nordisk kompromiss, där Köpenhamn kunde föras fram som en gemensam kandidat för att säkra bättre förutsättningar för Life Science-utvecklingen i hela Norden. För Öresundsregionen hade en etablering av EMA varit en stor tillgång, men också för Stockholm.

Men också i politiken kan högmod gå före fall.

Överhuvudtaget har det svenska lobbyarbetet – tämligen kostsamt – inte präglats av någon större finess eller diplomati. De skånska politikerna – också socialdemokrater – som framförde att Köpenhamn har sina fördelar har vad jag har förstått blivit näpsta av regeringen, som antytt illojalitet mot den svenska saken.

Så här i efterhand borde rimligen regeringen analysera sitt misslyckande och ta kontakt med våra danska vänner för att reda ut turerna kring omröstningen i rådet. Ursprungligen var det 19 länder som var intresserade att få EMA till sitt land. Slovakien och Bratislava låg bra till. Det fanns en vilja från flera inom EU att ge de östra delarna av EU en tung myndighet för att till del överbrygga de motsättningar som blivit alltmer synbara genom flyktingsituationen.

Men så blev det inte och en bitter slovakisk minister lade ner sin röst i det sista voteringen som slutade lika mellan Milano och Amsterdam.

Stockholm föll bort i första omröstningen, Köpenhamn i den andra.

Lotten avgjorde till Amsterdams fördel, som också var personalens favorit.

Turerna kring omröstningen har infekterat det svensk-danska samarbetet. Den danske utrikesministern menar att Sverige svikit Danmark och Köpenhamn. Den svenska regeringen tillbakavisar kritiken och vill inte avslöja hur man röstat. Själva omröstningsproceduren förtjänar att kritiseras. Någon har sagt det hela påminner om Eurovisionsfestivalen och dess komplicerade omröstningsprinciper. Så illa är det inte, men det är klart att för många av oss som gillar transparens är det obegripligt att inte omröstningen redovisas offentligt. Riktig dåligt av EU!

I samband med den här diskussionen har det också uppkommit en debatt om regeringens i Stockholm ovilja att se till Skåne och Öresundsregionens bästa. Jag har alltid tyckt att aversionen mellan Skåne och Stockholm känts överdriven. Visst kan det finnas ett visst ointresse och okunskap om vår region.  Men de senaste decennierna kan vi väl inte anse oss förfördelade i Skåne med Öresundsbron, tunnlarna i Malmö och genom Hallandsåsen samt ESS och Max IV i Lund.

Innan Region Skåne bildades handlade det mer om hur dåligt samarbetet i Skåne fungerade.

Två län, tre sjukvårdshuvudmän och norr mot söder.

Hade Helsingborgs ledande politiker på 80-och 90-talen fått styra, är det osäkert om vi haft en Öresundsbro. Trätorna mellan de sjukvårdshuvudmännen var många genom åren. Malmö ville ha mest att säga till om. Och Lund hade sitt universitet och sin Domkyrka.

Men saker kan förändras till bättre!

Och så har skett, också vad gäller samarbetet över Sundet, även om vi svenskar måste vara alerta när vi förhandlar med de smarta danskarna.

Olle Schmidt (L)