Olle Schmidt: ”Ett anständigare Europa!”

KRÖNIKA. Om några veckor står statsministern värd för ett EU-toppmöte i Göteborg om sociala frågor, tillväxt och nya möjligheter att skapa jobb.

Sedan gammalt finns en oro att EU ger sig in på områden som traditionellt anses tillhöra de enskilda medlemsländernas. Näringsliv, fack och de politiska partierna har varit tämligen överens om att ha en rågång till EU, när det gäller denna typ av frågor.

Jag har tidigare delat denna uppfattning, men anser att det europeiska samarbetet beroende på den globala utvecklingen också måste kunna möta en ny verklighet.

EU förknippas främst med ekonomi och handel, trots att hela unionens existens grundar sig på att säkerställa fred, frihet och demokrati i Europa.

Det krigshärjade Europa med miljontals hungrande människor skulle genom den gemensamma jordbrukspolitiken och en ökande handel över gränserna skapa förutsättningar för tillväxt och välstånd.

Så blev det ju också i den fria delen av Europa, även om konjunkturerna skiftat genom decennierna.

Murens fall gav en ny dimension åt hela EU-projektet, och EU-kritiken förbyttes i närmast en europeisk eufori.

Då kom den det ekonomiska fallet i USA och Europa.

När flera av eurozonens länder med Grekland i spetsen höll på att kollapsa blev det tydligt att EU saknade verktyg för att snabbt och effektivt motverka den dramatiska ekonomiska nedgången, något som påverkade alla EU:s medlemsländer.

Stora budgetstöd, insatser för att akut klara bankerna och en oortodox penningpolitik klarade EU ur den akuta krisen.

Efter det akuta läget skapades nya institutioner och nya, mer handfasta regelverk med påtagliga sanktioner för dem som inte klarade kraven. En europeisk bankunion håller också på att byggas upp steg för steg, som ju var det viktigaste skälet till att Nordea flyttar sitt huvudkontor från Stockholm till Helsingfors och Finland, som ligger inom bankunionens domvärjo.

Jag har svårt att förstå att Sverige ställer sig utanför detta EU-paraply, som ger konsumenter, låntagare och aktieägare en större trygghet. Och lägre kostnader!

Nu efter finans- och skuldkrisen är det dags för nästa steg till ett mer sammanhållet Europa, där rimliga krav på grundläggande sociala villkor inom hela EU inte kan var tabubelagt för en bredare diskussion.

Tankarna bakom EU:s sociala pelare är tämligen modesta, varför det är svårt att förstå det höga tonläget från delar av näringslivet och en del politiska partier.

Det handlar inte om att montera ned den svenska modellen eller att lagstifta om minimilöner. Läser man den kristdemokratiska kommissionären, Marianne Thyssen, och granskar hennes förslag är det svårt för mig att se att en harmoniserad EU-välfärdsstat lurar runt hörnet.

Ett gammalt känt argument inom EU-debatten är faran att ge institutionerna i Bryssel en möjlighet att öka sitt inflytande. Man brukar tala om ett sluttande plan, ”slippery slope”.

Jag tror kritikerna överdriver faran. Möjligheten att ge EU ett mer socialt innehåll är i dagsläget viktigare!

Därför kan toppmötet i Göteborg var en start på också ett anständigare EU. De romer som tigger i Sverige borde få sina rättigheter tillgodosedda i sina egna hemländer. Sociala minimiregler kan öka deras chanser till ett värdigt liv. Men fortsatt är det medlemsländerna själva som bestämmer hur socialpolitiken skall formas.

Ett annat hett ämne har varit EU och skatter. Självfallet skall beslut om skatter ligga så nära medborgarna som möjligt.

Men jag blir förvånad när jag förstår att den svenska regeringen gör gemensam sak med Luxemburg och Irland i sitt enträgna motstånd att överhuvudtaget diskutera skatter på EU-nivå. Ett synsätt som hade fog för sig före globaliserings tid. Nu brottas EU-kommissionen med antal företag som enligt kommissionen borde ha betalt högre skatt för sin verksamhet inom EU. Idag är beskattningen av globala företag som Google och Amazon mycket låga.

Att hitta en kompromiss inom skatteområdet är givetvis mycket känsligt.

Men jag tror att det är nödvändigt att med öppet sinne även diskutera denna svåra fråga.

Globaliseringen, som förändrat världen med samma kraft som industrialiseringen för 200 år sedan, ställer nya krav på samarbete över gränserna.

Miljontals människor främst i Asien har lyfts ur fattigdom, samtidigt som många traditionella industriarbeten inom EU har slagits ut. Välfärdssystemen i flera EU-länder har inte kunnat möta strukturförändringarna med förlorade jobb och ökande invandring.

Vi har sett framväxten av högerpopulistiska partier i de flesta länder med politisk instabilitet som följd.

Social anständighet och gemensamma principer för beskattning av globala företag borde också kunna vara viktiga delar av ett framtida EU närmare medborgarna.

Som helgläsning skulle jag vilja föreslå Per Wirténs utmärkta reseberättelse genom Europa; ”Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater.”

Olle Schmidt (L)