Olle Schmidt: ”Låt inte Sverige stå kvar på plattformen”

KRÖNIKA. Just nu börjar arbetet med att forma en Europeisk Union för framtiden. Debatten har bara börjat, men intensiteten och tonläget – för och emot – bådar gott.

Kommissionen har genom åren i olika rapporter försökt staka ut tänkbara scenarier, både nuvarande kommissionspresidenten, Jean-Claude Juncker, och den tidigare presidenten, José Manuel Barroso.

Men ingen av dessa dokument från Kommissionen har fått riktig fart på diskussionen. Tanken att EU:s institutioner skulle få mer inflytande kändes inte som någon vidare lösning under finans-och eurokrisens dagar och efter de EU-kritiska partiernas framfart i majoriteten av medlemsländerna. Dessutom fanns hela tiden det skeptiska Storbritannien som stoppade det mesta, som kunde ge de gemensamma institutionerna ett uns av mer inflytande.

Sedan chocken lagt sig efter britternas beslut att lämna unionen, efter valet av Trump, efter att eurokrisens vågor lagt sig, efter européernas avvisande av populismen i Österrike, Holland och – det viktigaste – i Frankrike, återkom självkänslan inom EU så sakteliga.

Den nyvalde presidenten i Frankrike, Emmanuel Macron, var mycket tydlig med att han vill mer med EU.  I valkampanjen slog hans EU-vänliga program väl ut, medan Le Pens gnälliga EU-kritik inte vann stöd. Här kunde vi ana ett viktigt skifte i den breda EU-debatten. Hittills var det oftast en negativ ton gentemot Bryssel som burit frukt, men inte denna gång.

I Macrons installationstal poängterade han att det gemensamma samarbetet i Europa måste stärkas. Skall inte Le Pen och hennes likar komma tillbaka, behöver EU kunna besvara dem som menar att globaliseringen har slagit ut jobben, skapat fattigdom och utslagning i sparprogrammens kölvatten. Människor i Europa måste känna sig trygga, inte bara från terrorism utan också från fattigdom.

Reformering av EU skulle på allvar ta fart efter det tyska valet. Men valet blev till del en besvikelse för Angela Merkel, även om hon med största säkerhet fortsätter som kansler och kvarstår som EU:s inofficiella ledare.

Men Macron har ett parlament som står bakom honom, och det ger Merkel överraskande konkurrens.

Angela Merkel har nu att försöka få ihop en koalition av stridbara viljor med liberalerna och de gröna. Det nya partiet AFD – främlingsfientligt och EU-kritiskt – förändrade över en natt det politiska landskapet i Berlin.

Dock: Tyskland och EU hör ihop och så kommer det också fortsatt att vara! Det handlar inte bara om ekonomi utan i ännu högre grad om att minnas historiens vådor av nationalism och splittring.

Dagarna efter valet i Tyskland höll president Macron ett stort ”linjetal” om framtidens EU. Förslagen var många och långtgående; en gemensam försvarsbudget, stärkande av Europas konkurrenskraft, en tydligare industriprofil, gemensamma skatter inom områden som finans och miljö, en underrättelsetjänst för EU, äntligen en samsyn på asylpolitiken.

Om att stärka eurozonen verkar de flesta vara överens om. Här finns tankar om en gemensam euro-budget, en euro-finansminister och ett EMF, European Monetary Fund. Ett särskilt euro-parlament diskuteras också.

När det finns en regering i Berlin, kommer EU:s reformarbete att gå snabbt. Och här finns inte den svenska regeringen. Den motvillige partnern i London, som de svenska socialdemokraterna alltid kunnat ”lita på” står numera vid sidlinjen.

Det håller inte att bara säga nej till all fördjupning av EU. Till slut kommer övriga länder –  framförallt Tyskland och Frankrike –  att bestämma sig att gå vidare utan Sverige.

Vill inte Sverige vara med, så kommer också vårt land att hamna vid sidan av. EU-ministern ingav hopp, när hon tillträdde, tydlig EU-vän och anhängare av frihandel. Men nu är det mest tyst och hör man något så är regeringen emot. Senast lät statsministern meddela att något närmare samarbete om skatter och skattebaser inte var aktuellt.

”Skatter sköter vi själva”, sade Stefan Löfven, trots att han mycket väl vet att de stora multinationella företagen just genom att skatter sköts nationellt kan undgå rimlig beskattning.  Själv arbetade jag under flera år för att EU skulle kunna enas om en gemensam skattebas. Men förgäves! Också dåvarande finansminister Borg var emot!

Så nog finns all anledning att ha en bred debatt om vilket EU vill vi ha. Tyvärr skyggar nästan alla politiska partier i vårt land för att diskutera EU.

Hur kan man tro att inåtvänd nationell politik kan vara svaret i ett alltmer sammanflätat Europa?

Låt inte Sverige stå kvar på plattformen, när EU-tåget rullar igång!

Olle Schmidt (L)