Olle Schmidt: ”Kraven ökar på ett starkare EU”

Från och till uppstår en diskussion om Sverige kan tvingas att införa den gemensamma valutan.

I veckan skall EU-kommissionen presentera ett dokument som säger att Sverige är tvingat att lämna kronan och börja med euron. Detta framställdes som en stor nyhet i en av aftontidningarna och blev en allmän nyhetsflash.

Svårt att förstå att någon kan tro att ett EU-land kan tvingas byta valuta mot sin vilja! Hur skulle det gå till?

Sant är att Sverige genom att bli medlem i EU 1995 ålade sig att när samtliga villkor är uppfyllda att byta valuta. Men självfallet måste i grunden demokratiska beslut fattas i varje medlemsland för att euron skall kunna införas. Danmark har ett legalt undantag och kan stå utanför samarbetet. Samma sak har gällt Storbritannien, men det är ju historia nu. Att införa euron är inte vilket beslut som helst? Därför blir uppståndelsen varje gång den här typen av debatt uppstår för mig lätt obegriplig.

Sverige uppfyller tre av fyra kriterier. Det handlar om inflationen, statsskulden och budgetunderskottet. Det fjärde konvergenskravet att kronan skall delta europeiska växelkursmekanismen har Sverige valt att inte följa.

Vi har som bekant en flytande valuta, som är helt i strid med den gemensamma valutans principer. Vi har diskvalificerat oss själva, så vi får inte vara med!

Däremot kan säkert övriga euro-länder tröttna på Sveriges sätt att vara fripassagerare och inte fullt ut vara med och ta det gemensamma ansvaret för EU:s framtid.

Själv anser jag att det är nödvändigt för Sverige att bli en fullvärdig EU-medlem, också med euron som valuta, om vi vill ha något större inflytande inom unionen. Konsekvenserna av vårt utanförskap blir än tydligare nu när Brexit tycks gå ända vägen fram.

Den stora vännen i väst försvinner tyvärr i dimman över Engelska kanalen, något som redan börjat märkas. Den svenska regeringen har också börjat förstå att det inte är i en handvändning man byter London mot Berlin.

För britterna är euron något dåligt som katten släpat in, men för tyskarna som vet sitt historiska ansvar, är euron ett viktigt kitt som håller ihop EU.

För att förstå frågans betydelse är inte euron i första hand ett ekonomiskt projekt. Kampanjen inför den misslyckade folkomröstningen 2003 kretsade nästan enbart kring den ekonomiska uppbyggnaden och till del fick ju kritikerna rätt. Bristerna blev tydliga när finanskrisen med full kraft slog till.

Ett ofärdigt projekt som nu kommer att förändras och förstärkas, något som den nya franska presidenten har framhållit.

Valet av president Trump ökar kraven på ett starkare EU. Senast blev vi varse detta under G7-mötet och i söndags med Angela Merkels viktiga inlägg om att EU måste ta större ansvar för Europas gemensamma öde. Den viktiga trans-atlantiska länken är svagare än på länge.

Flera ekonomiska förståsigpåare har under de stormiga åren uttalat eurons död. Men de har alla fått fel för att kritikerna inte förstått den enorma politiska kraften i den gemensamma valutan. Helmut Kohl, det enade Europas främste företrädare, var beredd att offra det tyska undrets lysande valuta, D-marken, för att få Frankrikes och president Francois Mitterrands acceptans för att ena Öst- och Västtyskland.

Själv har Kohl medgivit att en folkomröstning om att avskaffa D-marken marken inte hade fått den västtyska befolkningens stöd.

Kohl förstod att det historiska tillfället att ena Tyskland inte skulle komma tillbaka. Hans politiska mod var förvisso riskfyllt. Men det gav Tyskland, Europa och dess folk en möjlighet att ta ytterligare steg bort från historiens fruktansvärda skugga.

Helmut Kohl och Francois Mitterrand visade statsmannaskap i en för Europa avgörande tid! Förhoppningsvis kan Angela Merkel och Emmanuel Macron stärka axeln Berlin-Paris, som EU så väl behöver.

Dock skall vi ha klart för oss att den svenska modellen att ständigt ta små steg i integrationsprocessen, det som britterna brukar kalla ”muddling through”, är inget för de två viktigaste grundarländerna.

Ingen kommer att tvinga Sverige till något, allra minst att införa euron. Men vi skall inte räkna med att få något större inflytande genom att poängtera vår position som ”den motvillige européen”.

Britterna delade den allmänt skeptiska svenska EU-inställningen. Så är det inte i Berlin och Paris!

Jag minns den franske diplomatens ord på ett möte under min första tid i Bryssel, när vi diskuterade ytterligare fördjupning av unionen, där jag uttryckte tveksamhet: ” Nu var det ju inte så att det var vi som gick med i er klubb, det var ni som gick med i vår klubb”. Arrogant och överdrivet så klart. Men hans uttalande fångar tyvärr en syn som inte så få har på Sverige, en fripassagerare inom flera områden.

Vill Du vara med, så krävs helhjärtat engagemang! Nu är hög tid för oss i Sverige att diskutera vad vi vill med vårt EU-medlemskap! Om euron, om försvars-och säkerhetspolitiken, om bankunionen, om rättssamarbetet, om den sociala dimensionen.

Olle Schmidt (L)