Adam Davidsson: ”Mörkare värld i terrorattackens spår?”

KRÖNIKA. Strax före klockan tre en fredagseftermiddag i april hände det. En kapad lastbil dundrade i hög fart in i en folkmassa på vår huvudstads stora gågata. Fyra döda, 15 skadade. Delar av centrala Stockholm stängs av. Tunnelbanan ställs in. Likaså pendeltågen. Och alla tåg på Stockholm C. Vår bubbla av trygghet brister.

Alla frågor ställs: Varför? Hur kunde detta hindrats? Vems fel var det? Vad måste vi ändra på? Och så vidare. Vissa frågor får inga svar. Vissa borde kanske inte ens ställas. Särskilt inte till ögonvittnen av överdrivet ivriga journalister som klampar i trakasseriernas gränsland.

Och så kom måndagen. En helg att sörja, sen vardag igen. En vardag som fyra människor aldrig fick uppleva och en vardag som deras anhöriga, de drabbade, knappast lär uppleva som en vardag. Du och jag som följde händelserna via media, eller du som kanske befann dig i centrala Stockholm när det hände. Vi är indirekt påverkade, de är direkt drabbade. Kanske borde vi egentligen låta det vara upp till just offrens anhöriga och de överlevande skadade att avgöra huruvida hatet skall bemötas med kärlek eller inte.

Plötsligt brast också individualismens bubbla. Vi var ett land, Stockholm var en stad, vi upplevde att vi hörde samman med de utsatta. Sekularismens bubbla brast när människor i förtvivlans stund söker sig till närmsta kyrka för att tända ett ljus som ett sätt att hantera sorgen. Hela vårt bubblesamhälle brast i den där stunden.

Just nu blir vår del av världen allt ljusare. Solen går upp tidigare och ned senare. Samtidigt får vi hela tiden del av en bild om hur på ett annat, mer bildligt sätt ,världen blir allt mörkare. Vissa försöker envist hävda att världen blir bättre och ljusare medan andra att det skymmer snabbt. Och båda två kan väl inte ha rätt?

Inom statistik finns ett begrepp som kallas Simpsons paradox. Du kan se en tydlig trend om du tittar på grupp A och en motsatt men lika tydlig trend om du tittar på grupp B. Slår du samman grupperna ser du ingen trend alls eller, beroende på gruppernas storlek, bara den ena. Det är detta fenomen som gör att våldet kan öka kraftigt i utsatta områden, men minska på en nationell nivå.

Vi kan se hur ondskan är på frammarsch i vår närmaste omvärld de senaste åren. Charlie Hebdo, Bataclan, Nice, Berlin och nu Stockholm. Lägg därtill att demokratin i världen blivit svagare, Ryssland mer aggressivt, Syriens diktator använder kemiska vapen mot civila och torterar barn, det brutala inbördeskriget i Jemen. Med mera, med mera…

Att en person kan kapa en lastbil, köra rakt in i en folkmassa och kallblodigt ha ihjäl bland annat en 11-årig flicka på väg hem från skolan, det är svårt att ta in. Den växande ondskan slog till mot hjärtat av vår huvudstad. Men på samma plats två dagar senare stod en av de största folkmassorna som skådats på Sergels torg. Tiotusentals människor samlades och höll en tyst minut 48h efter det inträffade. Offren hedrades. Den blåljuspersonal som det på vissa håll kastats stenar mot på sistone överöstes med blommor.

Ondskan och attackerna kanske växer. Men det gör också människors vilja att göra gott och ställa upp för varandra. Simpsons paradox lär oss att även om en ensam gärningsman kan mörda oskyldiga, så kan tiotusentals visa kärlek och omsorg samtidigt. Världen kan bli både mörkare och ljusare. Fredagen var en mörk dag, men efter helgen kan jag inte låta bli att tro, eller åtminstone hoppas, att världen trots det kan bli lite ljusare. Vi kan ju i alla fall försöka.

Adam Davidsson (KD)