Maria Malmer Stenergard: ”I Monismanien finns det hur många procent som helst”

KRÖNIKA.

Då beslöt Pomperipossa att gå ut på gator och torg och tigga ihop pengar så att hon kunde köpa sej en aldrig så liten kofot. Darra, vise män, tänkte hon, och skärp den nattliga bevakningen omkring era kassakistor! 5 000 ska jag ha i alla fall – kan ni stjäla fullständigt ohämmat så kan jag!

Så skrev Astrid Lindgren i sin uppmärksammade saga om Pomperipossa i Monismanien. Den publicerades i mars 1976, sedan Astrid upptäckt att hon fick betala mer än 100 procent i marginalskatt. Hon var socialist, men tyckte ändå att någonstans där innan gick gränsen.

Sagan skapade stor debatt och ledde till att marginalskatterna sänktes till ”bara” runt 80 procent. Efter en tid insåg man att inte heller det var hållbart och år 1991 kom århundradets skattereform, som hade bred politisk förankring.

En bärande princip i den var att man skulle få ha hälften kvar. En annan var att bara 10-15 procent av löntagarna skulle betala statliga inkomstskatt.

Vi är nu långt från de principerna. Redan 1995 införde man en ”tillfällig” värnskatt som innebar 55 procent i marginalskatt (25 procent statlig inkomstskatt) och som vi alla vet blev permanent. Och i dag är det var tredje heltidsarbetande som betalar statlig inkomstskatt. 51 procent av lokförarna. 30 procent av sjuksköterskorna.

Vi har världens högsta marginalskatter. Räknar man in arbetsgivaravgifter och moms landar de högsta marginalskatterna på 75 procent. Det är alltså hälften av hälften som man då får behålla, vilket är väldigt långt från hälften.

Skattesystemet är inte lika dysfunktionellt som det var innan skattereformen, men de höga skattenivåerna får konsekvenser. I antalet arbetade timmar. I antalet händer i vården. Människor väljer ledighet framför lön.

I förra veckan anordnade jag ett seminarium i Riksdagen tillsammans med Almega som presenterade en ny rapport om konsekvenserna av höga marginalskatter. En försiktig uppskattning visar att vården går miste om motsvarande 2 800 läkare, omräknat i heltidstjänster, varje år jämfört med om vi hade haft en platt skatt. Skälet är att människor väljer ledighet framför lön när det lönar sig för dåligt att arbeta.

Det är svårt att överblicka de långsiktiga konsekvenserna av att högutbildad arbetskraft inte tycker att det är lönt att utnyttja hela sin kapacitet. Företrädare för vårdbranschen vittnar om svårigheter i att förmå läkare att ta ett chefsjobb, eftersom det lönar sig för lite. Alltför många tackar nej till det, och alltför många läkare jobbar dessutom deltid. Vd:n för primärvårdsföretaget Achima Care AB, Stefan Johansson, säger ”Vi behöver inte fler händer i primärvården, men vi behöver få de som redan är anställda att jobba mer. Minst två tredjedelar av våra läkare jobbar deltid. Var marginalskatterna lägre skulle vi kunna få dem att engagera sig mer och gå upp till heltid”.

Sveriges finansminister tycks helt oförstående inför det faktum att människor tenderar att jobba mindre när det lönar sig mindre att jobba. I en riksdagsdebatt avfärdade hon Lafferkurvan, som visar att vid en viss nivå på skatten avtar också skatteintäkterna. Avfärdar man den helt kan man lika gärna ha 100 procent i skatt. De flesta begriper, likt Astrid Lindgren att det är ohållbart. Det måste löna sig att arbeta, att anstränga sig extra, att ta risker och att driva företag. För att det är moraliskt riktigt, men också för att motsatsen innebär stora risker. Som Astrid skrev:

Vad är det, tänkte hon, för ett underligt surt avundsjukt os som har lagt sej över hela Monismanien, och varför säjer ingen ifrån så att det hörs: Så här kan det inte få vara, för då tar all företagsamhet slut i vårt land och där blir inga egna företagare kvar att beskatta.

Maria Malmer Stenergard (M)
Riksdagsledamot, Åhus, och skattepolitisk talesperson