Maria Malmer Stenergard: ”Mödravården måste förbättras”

KRÖNIKA. Det sägs ofta att i det offentliga ska man vara personlig men inte privat. Nu tänker jag frångå den principen och bli privat. Men först ska jag berätta varför.

I torsdags föddes ett barn på en rastplats mellan Sollefteå och Örnsköldsvik. I ett öppet inlägg på Facebook skrev sedan mamman Emma Andersson: ”Panikslagen. Otrygg. (…) Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön i minusgrader”.

Mitt hjärta blöder när jag läser. Att få barn är en otroligt omvälvande händelse. Det är också riskfyllt för såväl mor som barn. I det här fallet slutade det under omständigheterna väl. Men alla ska få vård och stöd under en förlossning. Visst kan det i undantagsfall hända att det går otroligt snabbt. Men när det inte gör det, då ska vården finnas där.

Emma hade kunnat få rätt vård. Men 23 dagar innan hon födde sitt barn lade BB i Sollefteå ner efter beslut av S-styrda landstinget i Västernorrland. Det blev en stor nyhet över hela världen när ABF som reaktion startade kurser för att föda barn i bil.

Kurs för att föda barn i bil! Som reaktion på ett politiskt beslut. År 2017. Man tar sig för pannan.

Det gör förbaskat ont att föda barn, även om man känner sig trygg. Men om man känner sig otrygg är smärtan outhärdlig. Nu tänker jag bli privat. När jag skulle föda mitt andra barn kom jag in till BB mitt i natten med kraftiga värkar, men jag hade inte öppnat mig så mycket. De dividerade om huruvida jag skulle få vara kvar, men min barnmorska hade peppat mig om att stå på mig eftersom det gick väldigt fort vid den förra förlossningen när det väl satte igång. Jag fick komma in på ett rum, utan smärtlindring. ”Ja, som ni märker har vi mycket att göra”.

En timme senare fick jag lustgas i låg dos. Efter det hade jag värkar med mindre än en minut emellan i tre timmar utan att få någon som helst hjälp eller någon kontroll av barnet i magen. Smärtan var fruktansvärd. Jag kräktes av den och min man for runt i rummet och letade i skåpen efter spypåsar. Till slut bad jag min man att be om hjälp (man är ju lite svensk och ska ju inte vara ”till besvär”, utan man hoppas att de ska komma och titta till en). Undersköterskan som vi fick tag på sade att hon skulle hämta barnmorskan, men det dröjde ytterligare 45 minuter innan hon kom. Då sade hon, något snäsigt: ”Jag ska gå av mitt pass nu, men du bad att få bli kontrollerad”. När hon kontrollerade mig, utbrast hon: ”Men du ska ju föda barn!”. DÅ fick jag full lustgas och det var en befrielse. Hjärtljuden gick ner och jag fick ut min friske son efter att ha krystat två gånger.

Så, nu har jag varit alldeles för privat. Men jag tror att det krävs. Jag är innerligt tacksam för att det slutade väl. Jag har fortfarande svårt att tänka tillbaka på de timmarna, som ändå borde vara en del av ett fint minne. Men om det inte hade gått väl? Många har haft det mycket värre än jag och för en del har det inte slutat väl. Hur ska de kunna gå vidare? Jag ringde till barnmorskans chef och påtalade att jag inte var nöjd med vården. Hon blev mycket förvånad när hon öppnade min journal och den var – tom. Visst, det obligatoriska fanns. Men det framgick av de blanka ytorna att jag varit helt utan hjälp. Ändå gjorde hon ingenting åt det. Hon sade bara ”Om du ska ha ett tredje barn, så ska vi se till att du får stöd”. Det ska jag inte. Nu har jag inte ens berättat om hur det var när vi kom till BB efter förlossningen eller om hur vi blev behandlade och jag medicinerad när jag fick missfall mellan barn ett och barn två. Det får vi ta en annan gång.

Oavsett var i landet vi bor eller vem som styr landstinget, så måste mödravården högre upp på dagordningen. Som politiker har vi den förbaskade skyldigheten att prioritera vad vi ska lägga de gemensamma pengarna på. Efter rättsstatens grundläggande funktioner måste väl vård, skola och omsorg komma i första rummet?

Nu, politiker i alla läger, är det dags att kavla upp ärmarna och våga prioritera. För nej, resurserna är inte oändliga och svaret stavas inte höjd skatt.

Maria Malmer Stenergard (M)
Skattepolitisk talesperson