Birgitta Södertun: ”Därför är kvotering fel”

KRÖNIKA. För en månad sedan pågick en intressant debatt i Region Skåne. I en artikel i Kristianstadsbladet fick vi gruppledare för de olika partierna i Region Skåne uttala oss om kvotering. Detta med anledning av att bara 38 procent av ledamöterna i Region Skånes bolagsstyrelser är kvinnor.

Själv vill jag att vi ska ha jämställt samhälle, men jag förtydligade också i artikeln att Kristdemokraterna är motståndare till kvotering. När man tillsätter personer till uppdrag ska kompetensen vara det avgörande – inte vilket kön, folkgrupp eller ålderskategori man tillhör. Jag vill använda den här krönikan till att berätta om varför jag är säger nej till kvotering.

I grunden hör mitt motstånd ihop med min grundläggande människosyn. Alla människor har ett unikt värde och vi är i grunden jämlika i vårt människovärde. Dessa urgamla västerländska idéer har lagt grunden för vår civilisation. Tanken om kvotering – att man av egenskaper som man inte själv alls kan påverka ska sorteras in i olika fack – går helt emot detta. Den ruckar på principerna som säger att vi alla är jämlika oavsett yttre attribut och säger att en person har större rätt i samhället baserat på dennes identitet.

Om jag blir vald till ett politiskt uppdrag enbart för att jag kvinna förminskas jag direkt. Då är jag inte vald för att jag har rätt kompetens eller rätt idéer. Då är jag vald för att någon har satt en stämpel på mig för en egenskap som jag inte kan påverka själv. Mitt värde och mina möjligheter att konkurrera och visa att jag är mest duglig kommer inte av mina färdigheter – utan baseras på mitt kön. Jag reduceras till en bricka i ett statistiskt spel – ett medel istället för ett mål i sig.

Samma sak gäller i familjen. Vi vet att det är i familjen som demokratin hämtar sin näring. Det är i familjen vi formas till goda samhällsmedborgare och utvecklar vår känsla för vad som är rätt och fel. Utan fungerande och fristående familjer kan alla våra samhälleliga framsteg snabbt raseras. Den enskilda familjen är, liksom den enskilde personen, ett mål i sig – inte ett medel.

Trots det handlar den politiska debatten oftare om hur familjer ska styras ovanifrån, än om hur familjen ska stärkas. Från vänsterhåll kommer hela tiden påtryckningar för att kvotera föräldraförsäkringen ännu mer. Säger man ja till sådana idéer ställer man sig också bakom en uppfattning om att statistiska utfall rörande antalet uttagna föräldradagar per kön är viktigare än de enskilda familjerna. Det är viktigare att uppnå en statistik som ser bra ut än att se till den enskilda familjens situation. Vilken cynisk hållning!

Kvoteringstanken är inte bara cynisk och instrumentell. Den är skadlig för vårt samhälle. Historien visar att det sällan slutar gott i samhällen där människor ses som ett medel för ett ”högre mål” än ett mål i sig. Att det sällan slutar gott när staten försöker styra familjen. Ansvarskännande och goda samhällsmedborgare får vi när politiken främjar familjens självständighet, snarare än att motarbeta den.

Därför är det så klart skönt att kunna konstatera att den stora merparten av befolkningen är motståndare till kvotering, oavsett om det gäller inom familjen eller andra områden. 76% av medborgarna anser till exempel att föräldrarna själva ska bestämma över sin föräldraledighet. Hela 60% av S-V-MP-väljarna håller med.

Tyvärr är de rödgröna partierna på en annan linje än sina egna väljare i den här frågan. Därför är kampen mot kvotering är ständigt aktuell. För oss borgerliga politiker gäller det att inte vackla i vårt motstånd.

Birgitta Södertun (KD)
Gruppledare Region Skåne