Adam Davidsson: ”30-talet kommer aldrig tillbaka”

KRÖNIKA. När man skriver kandidatuppsats i historia dyker många frågor upp. Vad är historia? Hur mycket kan vi egentligen veta om den? Vad ska vi använda den kunskapen till?

Ett svar på den sista frågan ger filosofen George Santayana i Reason in Common Sense: ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. Men upprepar sig egentligen historien? Det gör den ju förstås inte. Varje händelse är helt unik och resultatet av särskilda processer i en särskild tid.

Men kanske ger vissa händelser ändå en suddig spegelbild? Om vi ställer dagens värld framför historiens spegel, kanske framträder då en svag kontur som liknar en annan tid? Om vi känner igen denna suddiga bild av en annan tid i den bild vi själva ställer fram – kan vi då dra några lärdomar?

Först av allt måste vi ställa en rätt bild av samtiden framför spegeln. Så hur ser vår del av världen ut? Låt oss lyfta fram de allra mest negativa aspekterna som det talas så mycket om. För några år sedan kom en stor finanskris, vi har hög arbetslöshet i flera europeiska länder, missnöjespopulism på uppgång, ökade spänningar mellan grupper med mera.

När vissa av oss ställer denna bild framför spegeln ser vi 1930-talets (mer eller mindre) suddiga kontur framträda. Genast får vi för oss att vi lever på 1930-talet, att fascismen är på väg att ta över, att nya Nürnberg-lagar är på gång och att vi är på väg mot ett världskrig.

Men hur såg då 1930-talet ut? Svaga demokratiska institutioner i många nya länder. Flertalet statskupper och statskuppsförsök. Skenande inflation på vissa håll som totalt slog ut medelklassen. Partier hade paramilitära underorganisationer. Universiteten lärde ut rasbiologi. Det fanns inget FN, ingen deklaration om mänskliga rättigheter och inget integrerande EU.

Så inte ens om vi plockar fram de värsta aspekterna av nutiden och ställer framför spegeln så framträder en bild som är särskilt lik 1930-talet. Faktum är att vi aldrig kommer att få uppleva 30-talet igen. Inte heller kommer vi att få uppleva något som är exakt som, eller till stor del likt, 30-talet. Det är en tidsepok som varit och som aldrig kommer igen.

Den förtjänar dock att minnas. Den förtjänar att skrivas om. Den är historia och ska också vara historia. Frågan blir dock hur vi ska använda denna historia. Ska vi använda den bara till att minnas vad som hänt eller till något mer – och i så fall vad?

På Förintelsens minnesdag i slutet av januari sågs många exempel på användandet av historia. Minnesdagen användes som slagträ för att puckla på att några moderata tjänstemän skulle träffa riksdagstjänstemän från Sverigedemokraterna. Den användes för att demonisera kritik mot islam genom att kalla muslimerna för vår tids judar.

Det viktiga blev inte att minnas och lyfta fram vad som hänt, utan att använda historien för att säga något i dagens debatt. Inom historievetenskapen kallas detta för ett politiskt historiebruk. Oftast blir detta bruk ett missbruk. En fråga som diskuteras på sina håll är om de ens går att bruka historia utan att det blir missbruk.

Den som inte kan minnas sitt förflutna är kanske dömd att upprepa det, som Santayana skrev. Men den som hela tiden vill applicera det förflutna på nutiden är dömd att misslyckas med framtiden. Oavsett vad historia är och hur mycket (eller lite) vi faktiskt kan veta om vad som hänt, så behöver vi i vart fall bli bättre på att använda den. Eller kanske rentav, inte använda den…

Adam Davidsson (KD)