Olle Schmidt: ”Malmö – framtid eller utanförskap?”

KRÖNIKA. När jag flyttade till Malmö i slutet av 70-talet var Malmö dystert, präglat av företagsnedläggningar och tomma rivningstomter, så kallat ”bombhål”. Slutet för ett av världens främsta varv kunde skönjas.

Befolkningen flydde till grannkommunerna för att få bo som man önskade. MKB och HSB gav ingen större valfrihet. Men socialdemokraterna satt tryggt kvar, trots regeringsskifte i Stockholm. Inte förrän 1985 efter 66 års (S)-styre kunde vi få nya makthavare i den gamla arbetarstaden. De tre borgerliga partierna kunde inte på egen hand välta de styrande utan fick stöd – om än ifrågasatt – av Skånepartiet, en anständigare förlaga till dagens SD.

Utan att skriva om historien eller vilja att förminska Ilmar Reepalus förmåga att nydana Malmö, är det min uppfattning att det var åren 1985–88, som det mer moderna och framtidsinriktade Malmö fick sin början. Det handlade om synen på byggande, närheten till havet, främjande av alternativ inom de kommunala verksamheterna, stimulans till småföretagande, kulturens betydelse för ett dynamiskt, yngre Malmö och den grundläggande visionen om valfrihet och framtidens möjligheter.

Även om (S) återkom 1988, lades grunden de första borgerliga åren för ett återuppståndet Malmö. Denna dramatiska förändring och förnyelse är idag nästan helt bortglömd!

Själv minns jag att högljudda demonstrationer och protestmöten präglade Malmö, som användes av socialdemokrater över hela landet som ett avskräckande exempel för vad valfrihet och privata alternativ kan ställa till med. Det förhatliga systemskiftet fick Malmö stå modell för. Åren har gått och det mesta är nu allmängods. En stor eloge till Joakim Ollén som visade vägen inte bara för Malmö.

Idag har (S) med stöd vänsterut haft makten i över 22 år, vilket enligt min mening ger de styrande i Stadshuset ett enormt ansvar för de problem som Malmö står inför idag.

Själv måste jag medge en viss trötthet att höra de styrande säga att det positiva som hänt i Malmö är till stor del deras förtjänst, medan allt som går åt fel håll beror på omvärlden och alliansens regeringsår.

Det lokala självstyret, som så ofta prisas av kommunalpolitiker runt om i vårt land, innebär ju just att den lokala majoriteten tar ansvar för utvecklingen i staden under mandatperioden. Därefter ger väljarna sin dom i ett nytt val.

Det sägs ibland att Malmö har en svag opposition, därför vänsterns hegemoni. En del ligger det säkert i detta, dock vet vi ju att Malmös befolkning och geografi ser annorlunda ut än där makten brukar skifta i Skåne, som till exempel i Kristianstad och i Helsingborg.

Landskrona som till stor del har samma problem som Malmö visar att med politisk tydlighet och vilja att utmana gamla maktstrukturer kan ge valframgång.

Kommunstyrelsens ordförande i Landskrona, Torkild Strandberg, brukar framhålla att en del av framgångsreceptet handlar om att ge svar på de frågor som medborgarna ställer och att möta deras oro med konkreta förslag.

Överfört till Malmö är det min uppfattning att integration och trygghetsfrågor i ett vidare perspektiv är viktigast inför valet 2018.

Redan när jag bosatte mig i Malmö 1977 var staden segregerad, men det var en annan typ av ojämlikhet. Jag minns att uttrycket ”räntestaket” förekom i debatten.

Idag är det tydligt att Malmö tudelas än mer.

Otryggheten växer särskilt i vissa stadsdelar med mord, skjutningar, bilbränder och rån, i andra områden lyser moderniteten mot oss.

Religiösa spänningar och rena trakasserier har blivit allt vanligare. Hatbudskap och våldsbejakande extremism har fått förekomma och växa utan att de styrande tagit varningssignalerna på allvar. Antisemitismen i min stad är en skamfläck.

Skall allianspartierna lyckas i Malmö, måste vi vara tydliga med Malmös allvarliga problem! Det betyder inte att vi inte också skall uppmärksamma allt det positiva som hänt sedan millennieskiftet som Öresundsbron, högskolan, Citytunneln, Turning Torso och tillkomsten av nya landmärken inom kultur och sport. Och därtill har det ju rått stor politisk enighet kring denna nydaning!

Dock; Min slutsats är att alliansens huvudbudskap till Malmöborna måste fånga den växande oron och otryggheten. Malmö är på väg utför! Utan förändring går det åt fanders!

Rekordhög arbetslöshet. Skolans dåliga resultat. Företagens misstro. Bristen på bostäder. Köerna i vården.

Tjugofyra år av (S)-styre är nog! Problemen har aldrig varit större!

Precis som 1985 måste nya vindar blåsa in i Stadshuset!

Olle Schmidt

Läs gärna kommentarerna till Lars Åbergs nya bok om Malmö, ”Framtidsstaden”, bland annat Csaba Perlenbergs intressanta krönika i Kvällsposten i söndags.