Olle Schmidt: ”Sverige och svenska värderingar?”

KRÖNIKA. I somras under Almedalsveckan var Det svenska i fokus på  ett överraskande sätt. Trots att det bara gått någon vecka sedan britterna röstat nej  och uttryckt en vilja att lämna EU, var det Sverige och den svenska fanan som bildade fond i det sommarfagra Gotland.

Jag har alltid varit tacksam över att vara född i Sverige, ett land som sluppit alla krig de senaste 200 åren och som stod väl rustat efter andra världskriget då Europa låg i ruiner. Mitt internationella engagemang kom också tidigt i spåren av Ungernrevolten, Berlinmuren, Kubakrisen och mordet på John F Kennedy.

Flyktingar från Budapest blev familjens vänner och raska män från Jugoslavien gav mig en bild av ett annat Europa.

Pojkrummet vid Billingens sluttning blev större, inte minst tack vare mitt idrottsintresse. Nyheter från Sovjetunionen, en tråkig publikation, så när som rapporterna från det enastående ishockeylandslaget med CCCP på tröjorna.

Det kalla kriget lärde mig att det fanns en värld bortom Västgötaslätten. Men att ifrågasätta det som uppfattas som svenskt var inte aktuellt.

Det här var 50-och 60-talen.

Med 1968 skedde något!

Sverige kom i skymundan, Europa likaså.

Nu var det Vietnam, Kina, Afrika, Sydamerika och viktigast av allt, USA, som dominerade det offentliga samtalet. Att beskyllas ha känslor för nationella värden sågs som suspekt.

Nu har pendeln svängt över igen, inte bara i vårt land! Nationalismen går framåt i stora delar av världen, delvis beroende på en uppflammande kritik mot globaliseringen, som för många betytt förlorade jobb inom den traditionella industrin.

Såväl Brexit som Trumps överraskande seger finner förklaringar här, även om väljarnas sätt att utrycka sig genom valsedeln alltid är komplicerat och innehåller många bottnar. En ilsken vit man från Pennsylvania har inte så mycket gemensamt med en lyckosam svart entreprenör från Washington DC.

Nigel Farage har heller inte så mycket gemensamt med bilarbetaren från Sunderland.

Men någonstans tror jag det finns en förenande känsla för den egna nationen och dess kraft att stå emot en negativ utveckling utifrån. Samma sak återfinns i Sverige, vilket sommarens Almedalen visade.

Vi som tror på öppna gränser och fritt handelsutbyte måste börja slipa våra argument. Och inte bara att propagera utan också att lyssna!

Vi måste försöka nå dem som vill se mer Sverige, mer av det svenska och tydligare värna de värderingar som vi rent allmänt uppfattar som vårt gemensamma arv. Men vi får samtidigt inte vika från vårt ansvar att förklara varför ett isolerat Sverige aldrig kommer att klara välfärden och jobben

Det är inte fel att stå upp för Sverige, den svenska nationalsången och vårt svenska språk.

I Danmark lanserade för ett år sedan den avgående kulturministern Bertel Haarder en s k Kulturkanon.

Efter en omfattande process och slutligt val av danskarna själva presenterades häromdagen tio danska värderingar, som säkert också en stor majoritet av oss i Sverige skulle kunna instämma i. Låt mig nämna några; fritt sinne präglat av tolerans, jämställdhet, den nordiska välfärdsmodellen, tilltro till samhällets institutioner, språket, ett livskraftigt föreningsliv, en demokratisk folkrörelse, frihet samt allas likhet inför lagen.

En punkt kommer inte in en svensk kanon; ”hygge sig”, att vara tillsammans under särskilt otvungna former. Det känns väldigt danskt. En annan punkt som jag tror är svår i vårt land är punkten om det kristna kulturarvet. Även om Sverige har samma kristna kulturella historia som Danmark, är det inte troligt att en svensk kanon skulle innehålla en liknande formulering.

Sverige är ett utpräglat sekulariserat land, inte som i Danmark där, ”folkekirken” fortfarande lever.

Jag hade nyligen en debatt med SD kring svenskhet och svenska värderingar.

Det gick inget vidare. Eftersom jag starkt ogillar det mesta i SD:s budskap blev det inte mycket till debatt eller samtal. Och jag tror faktiskt att det är det som behövs. SD talar om svenskhet som något exkluderade.

Mitt Sverige består av en kultur, ett språk och en historia som för oss samman.

Sverige bildades, som vi alla vet, inte i Skåne. Många liv krävdes på båda sidor av Öresund, innan de södra delarna av Sverige kunde kallas just Sverige.

Striden om var Sveriges vagga står, gick för några decennier sedan het. Göter kring Skara ställdes mot Svear vid Uppsala.

Skåne var Danmarks ansvar, och Lunds universitet som i nästa vecka börjar sitt 350 års firande tillkom för att försvenska Skåne.

Den som tror att Gustav Adolfs Torg i Malmö har något med den store krigarkungen att göra har åtminstone missat en historielektion.

Det jag vill säga är att det inte alltid är så lätt att veta vad som är det självklart svenska.

Att starta en diskussion om olika svenska kanon (kultur, historia, litteratur m m), tror jag skulle vara nyttigt.

Ibland behöver vi stanna upp, i synnerhet i dessa turbulenta tider.

Men vi som står för öppenhet och tolerans måste kunna säga ifrån, när toleransen missbrukas.

Vi får inte bli naiva. Hedersvåld (konstig benämning), barnäktenskap och religiösa moralpoliser tillhör inte Sverige.

I Sverige gäller jämställdhet mellan könen, religionsfrihet och respekt för sexuella minoriteter, tilltro till demokratins möjligheter och värnande av mänskliga rättigheter. Här slår vi inte våra barn. Vi står upp för yttrandefrihet. Ett skämt om statsministern eller ärkebiskopen kastar oss inte i fängelse.

En anständig debatt om vårt kulturarv och våra gemensamma värderingar behöver präglas av öppenhet och tydlighet – men mindre av ängslighet!

Olle Schmidt (L)