Adam Davidsson: ”Fly från Twitter – läs Ferlin!”

Adam Davidsson 620
KRÖNIKA. Under veckan som gick sattes återigen ett svenskt drev igång. Denna gång var det en ung kille på Moderaternas kommunikationsavdelning som hade yttrat ett synnerligen olämpligt ord om en av våra ministrar. Moderaterna var snabbt ute och tog avstånd och såg till att den aktuella personen befriades från sitt arbete hos dem. Mycket snabbt och bra skött, så mer behöver inte sägas om det.

Däremot visar det på något. Nej, inte på någon obehaglig kultur bland moderata tjänstemän som statsministern fult försökte hävda, utan på makt. Den makt som språket, eller kanske än mer det enskilda ordet besitter. Att en enskild persons val av ett enda ord kan orsaka så stort rabalder visar tydligt på detta.

När Gustav V 1914 i sitt beryktade borggårdstal talade om ”min armé”, ”min flotta” och så vidare utlöste detta en regeringskris. När Gerald Ford 1976 formulerade sig olyckligt i en debatt mot Jimmy Carter och sade att det inte fanns någon sovjetisk dominans över Östeuropa bidrog detta enligt många till att han inte blev omvald.

Enstaka ordval i stunden kan alltså få svindlande betydelse. Språk och ord är kontroll över sin egen situation. Eller makt över vad som skall ske. Orden binder ned framtiden eller befriar den vilda best vi numera kallar mediedrev.

Ändå verkar vi svenskar bli alltmer ordfattiga. Läsförståelsen sjunker bland skoleleverna och det verkar numera viktigare att formulera sig provokativt på 140 tecken än att producera språkliga guldklimpar. Vår rika flora av svenska poeter vänder sig i sina gravar.

Heidenstam, Ferlin, Fröding, Geijer, Dan Andersson och Karin Boye. Karlfeldt, Strindberg, Tranströmer, Harry Martinsson och Edith Södergran. Män och kvinnor som kunde binda djupa tankar och eviga perspektiv i ord. Ord med makt att beröra människans själ och inte bara reta upp.

Den borgerlige skribenten och kommentatorn Thomas Gür brukar då han får frågan vad man ska läsa för att bli en bra opinionsbildare svara: klassisk svensk litteratur. Dessutom rekommenderar han daglig läsning av svensk lyrik.

Kanske är det vad som behövs i samhällsdebatten? I stället för att klaga på ”de andras” ton, trissa upp tonläget ännu mer och försöka komprimera allting till snärtiga tweets. Vi borde kanske sätta oss och läsa Vilhelm Moberg och Dan Andersson. Det där med litteraturkanon än nog inte så dumt.

Och om inte vårt språk, vår ton och våra ord berikas så ger författarna oss i alla fall en vacker värld att fly in i. Det kan behövas gråa novemberdagar när alla står och skriker på varandra. Livet är större än 140 tecken.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” som Karin Boye skrev. Nu stänger jag av Twitter en vecka och läser lyrik i stället. Om inte min ton blir bättre så blir nog i varje fall mitt novembertrötta sinne det. Åtminstone i en vecka.

Adam Davidsson (KD)