Johanna Kärrman: ”Skillnaden mellan pennor och patienter”

karrman

KRÖNIKA. Resund, vilket är ett fenomenalt namn för en ätstörningsklinik i Skåneregionen, har precis öppnat upp dörrarna. De sista patienterna har just ätit sina luncher för sista gången under Capio Ätstörningscenters ansvar, och övergången till den nya verksamheten är klar.

Lagen om offentlig upphandling (LOU), denna koloss till lagstiftning som ska skydda oss medborgare från att våra skattepengar används på tveksamma vis, fungerar på samma sätt oavsett vad det är som upphandlas – pennor, mat eller vårdutförande.  Den stora skillnaden mellan pennor och vård är att människor och vår ohälsa är något mer komplext än pennor. Vem följer upp patienterna, och var vänder man sig som anhörig när de tidigare vårdgivarna försvunnit?

Långsiktighet och trygghet i vården, och synnerligen när det handlar om psykiatri, är något grundläggande. Att bli frisk från en ätstörning är inget som sker under den relativt korta tid dagterapin pågår. Det tar lång tid, vi talar om år, och kräver mycket – både av den sjuke och omgivningen. Allt som oftast också uppföljande samtal eller kompletterande terapi.

Det här är självklart inget unikt för just ätstörningsproblematik eller ens psykiatrin, så gott som alla vårdinsatser kräver någon form av uppföljning. I grund och botten handlar det om att se till helheten. Att det är regionen som har det övergripande patientansvaret är lika givet som att det är vårdinrättningen som har det direkta ansvaret under behandlingen. Men ett sjukdomsförlopp pågår även efter att behandlingen är avslutad.

Att det nu inte står Capio på dörren, att det används andra mindfulness-skivor och annan matleverantör, det är egentligen ett sunt tecken på att LOU fungerar på önskvärt vis. Frågan är om LOU i dagens utformning verkligen är önskvärd inom vårdutförande.

Johanna Kärrman (C)