Adam Davidsson: ”Kunskap gör världen vackrare”

Adam Davidsson 620

KRÖNIKA. När jag var liten tog min farmor ibland ut mig och min bror på picknick. Bullar, kakor och saft intogs på en filt vid strandkanten. På vägen dit pekade hon ut blommorna vid dikeskanten och på sjöängen och lärde oss deras namn. Tack vare detta vet jag att den gula växten i Sivrings stenmur heter fetknopp och att trift är den lila blomman som ser ut som en boll på skaft.

Vintertid satt vi i hennes kök, drack saft och åt bullar och tittade på fåglarna som åt på hennes talgbollar och hoppade runt i snön. Där fick jag lära mig att den glänsande svarta fågeln med gul näbb heter koltrast och att den med klar röd, svart och grå färg heter domherre. När farmor nyligen gick bort kände jag mig som allra mest tacksam över allt det hon ville lära mig som barn.

För genom all denna kunskap blir världen mycket härligare att se på. Medvetenheten om naturen runtomkring en gör den till en spännande bok att läsa, snarare än en diffus kuliss. Detta gäller även för kulturlandskapet.

På gärdet ovanför gården där jag växte upp fanns en märklig puckelliknande upphöjning. Så småningom fick jag lära mig att detta var en gravhög från bronsåldern eller möjligen äldre järnålder. Likaså fick jag lära mig att den avlånga spetsiga stenen som farfar en gång plöjt upp i en åker inte bara var en sten, utan en flera tusen år gammal spjutspets i flinta.

All denna kunskap gjorde att man såg något mer, något djupare, något vackrare. Vetgirigheten gav utdelning i ett mer djupgående sätt att se på världen.

Men inom politiken finns ibland raka motsatsen till detta. Man vill inte se världen omkring sig, inte förstå den och absolut inte se någon skönhet i den. Ofta vill man inte ta in hela bilden. Ibland vill man inte ens ha fakta utan blundar och inbillar sig att omvärlden i stället ser ut som man ser den för sin inre syn.

I dag är det 15 dagar kvar till det amerikanska presidentvalet. Sällan har mångas totala ovilja att se och veta mer om sakers faktiska tillstånd varit större än i denna valrörelse. Alla Donald Trumps omoraliska skandaler borde få varenda konservativ att sky honom som pesten. Men man blundar, inbillar sig att det bara är en obetydlig kulle man ser och att göken är en stolt vithövdad örn.

Hillary Clinton har sina säkerhetsskandaler, korruptionsanklagelser och många andra brister. Dock vill många inte se den tjuvaktiga skatan utan ser istället en moderlig höna. Man blundar och inbillar sig att spjutspetsen bara är en vanlig ofarlig sten.

I debatten mellan de två (och inte minst mellan deras respektive anhängare) diskuteras inte världen som den ser ut och där syns få spår av någon vetgirighet eller förståelse. Man låtsas som att saker inte hänt, att motparten menar så illa de bara tänkas kan med sina politiska förslag och särskilt Donald Trump beskriver världen helt upp och ned.

I vanliga fall följer jag med förtjusning de amerikanska valrörelserna. Dock inte i år. När dumhet, illvilja och blindhet blivit ledorden tänker jag hellre på min bortgångna farmor. Hur världen blir vackrare av allt jag fått lära mig och hur kunskapen gör mig mer medveten som människa. Låt Trump ljuga om sina sexskandaler och Clinton försöka sopa oklarheterna med sin stiftelse under mattan. Snart är det vinter och då ska jag sitta och titta på rödhakar och starar och tänka på hur kunskap gör världen vackrare. Även om politiken försöker göra den fulare.

Adam Davidsson (KD)