Ulf Nilsson: ”Rädda den personliga assistansen”

ulf-nilsson-l

KRÖNIKA. I Malmö avled för en vecka sedan en kvinna med funktionsnedsättning efter att ha blivit instängd på toaletten i ett varuhus. Dagen före hade hon fått besked om minskad assistansersättning för dusch och toalettbesök. Efter den tragiska olyckan är frågan uppenbar – vad håller på att hända med LSS-reformen?

LSS-reformen – lagen om stöd och service till vissa funktionsnedsatta – kom till 1994 efter en proposition av socialministern Bengt Westerberg (FP). Lagen innebar särskilda rättigheter till stöd och service för dem som har kraftiga funktionsnedsättningar, som inte beror på normalt åldrande.

Bengt Westerberg och dåvarande Folkpartiet hade drivit denna fråga länge. Hans ickepopulistiska budskap i valrörelserna åren före var att det ekonomiska läget inte tillät stora löften till breda grupper. Men till dem som har det största behovet av stöd krävde anständigheten att staten gör förbättringar.

LSS innehåller ju många viktiga delar, bland annat om stöd till barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar. Förutom stöd till personer med fysiska funktionsnedsättningar har LSS till exempel fått stor betydelse för barn och ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser.

Det, som kanske ändå uppmärksammats mest av allt detta, är rätten till personlig assistent. Själva grundtanken med lagstiftningen är att alla människor har rätt till ett normalt liv, till exempel att delta i arbetslivet, att gå på bio, teater eller på restaurang. Kort sagt ska människor som är beroende av stödinsatser kunna ha ett verkligt inflytande över sina liv, till exempel också över vem som ska ge dem hjälp och stöd.

Från forskare och brukarorganisationer kommer nu varningar för att rätten till personlig assistans är på väg att urholkas och att antalet godkända assistanstimmar minskar. Rättstillämpningen är inte längre i enlighet med hur lagen ursprungligen var tänkt. Det verkar tyvärr ha lett till att kommunerna mer och mer tappat respekten för lagstiftningen.

Oron har ökat sedan den rödgröna regeringen tillsatte en utredning, som nästan bara har fokus på kostnadskontroll. I direktiven till utredningen skriver regeringen om kostnadsbegränsning och fuskbekämpning, men om rättigheter och valfrihet skrivs nästan ingenting. Regeringens utredning om LSS har tyvärr med ensidigt fokus på kostnadskontroll spätt på oron i stället för att skingra den.

Nu behövs det i stället tydliga besked till människor med omfattande funktionsnedsättningar att de ska få möjlighet att leva, inte bara överleva. Regeringen borde därför dra tillbaka det generella uppdraget i 2016 års regleringsbrev till Försäkringskassan om att den ”ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. Visst behövs det en utredning som bland annat ser på onödiga kostnader, men fokus måste ändå vara att utveckla LSS-reformen inte att avveckla den.

Liberalerna värnar rätten till assistans, som en gång infördes av regeringen Bildt med Bengt Westerberg som socialminister. Därför avsätter vi i vår budgetmotion i riksdagen 1000 miljoner kr mer per år än regeringen för en mer generös assistansersättning. Vi önskar också på riksnivå att ansvarig minister Åsa Regnér (S) bjuder in alla partier, Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och aktuella myndigheter för att försöka enas om hur vi rättar till problemen. I kommunerna vill vi liberaler tillsammans med Allianspartierna och eventuellt andra arbeta för att hålla fanan högt genom att värna och utveckla LSS-reformen.

Ulf Nilsson (L)