Olle Schmidt: ”Skamligt att Dawit Isaak inte är fri”

Olle Schmidt (L)

KRÖNIKA. I helgen var jag på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Som vanligt en fascinerande tillställning, en blandning av allehanda kulturevenemang kombinerat med högläsning av Sveriges författarelit. Också de internationella programpunkterna var många.

Jag blir alltid lika överväldigad av detta stora intresse för boken och läsning. Det känns uppmuntrande. En härlig blandning, som ibland påminner om en vanlig marknad.

Men min huvudsakliga anledning var att på plats i detta bokens Mecka var att lyssna på paneler som handlade om den svenska samvetsfången Dawit Isaak.

Yttrandefriheten stod ju i fokus, 250 år sedan prästen från Österbotten och liberalen, Anders Chydenius, lade grunden till den svenska Tryckfrihetsförordningen. Sverige fick världens första grundlag om tryckfrihet och möjligheten för envar att ta del av offentliga handlingar. Året var 1766.

Dawit Isaaks brott år 2001 var att han just utnyttjade sin självklara rätt att skriva och yttra sig fritt.

Jag har skrivit om hans fall förr, men känner mig tvungen att åter påminna om Dawit Isaaks öde.

Alla vi som i åratal försökt få den svenska journalisten Dawit Isaak fri från fängelset i Eritrea har anledning att känna sig skamsna!

Det är nu femton år sedan Dawit Isaak blev fängslad av regimen i Eritrea för att han använde sin kritiska penna.

Vi har alla misslyckats: Den svenska regeringen (oavsett kulör), EU-kommissionen, EU-parlamentet, media, internationella samfund som FN och Afrikanska unionen, diplomatin inom EU och Sverige (tyst eller röststark), alla de som ordnat stödaktiviteter för Dawit Isaak genom åren, samt självfallet mina egna försök genom att ständigt påminna mina afrikanska kolleger om deras ansvar under min tid i EU-parlamentet.

Våra tillkortakommanden kan bara sammanfattas som ett stort misslyckande! Själv känner jag en personlig skam inför dessa femton år som Dawit Isaak suttit fängslad.

Ingen av oss har kunnat hindra president Esayas Afewerki och hans regering att hålla en svensk medborgare fängslad under alla dessa år. Inte ens en rättegång har han fått!

Det är också en skammens dag för svensk utrikespolitik!

I ljuset av att utrikesministern ofta framhåller att Sverige är en humanitär stormakt känns misslyckandet än värre!

Nu sägs det att Dawit Isaak lever och att han skall få en rättegång. Det har sagts förr och inte givit något resultat. Men må det nu vara sant, en strimma av hopp!

Men innan den svenska regeringen, EU-kommissionen eller någon fristående hjälporganisation får möjlighet att träffa Dawit Isaak, bör vi fortsatt vara skeptiska och vaksamma.

Regimen i Asmara är inte vilken regim som helst.

Tusentals människor flyr landet varje månad, och ibland brukar Eritrea jämföras med Nordkoreas i förtryck av sin egen befolkning.

Jag är förvånad över att inte mer kunnat göras. Tänk om Dawit Isaak varit amerikansk medborgare? Hur lång tid hade då ett fritagande tagit? Ja, i varje fall inte femton år!

Kanske kan Sveriges medlemskap i FN:s säkerhetsråd ge Dawit Isaak en ny chans och åtminstone bringa klarhet om Sveriges och EU:s samvetsfånge lever!

I dagarna sluts ett fredsavtal i Colombia mellan Farc-gerillan och Colombias regering efter 52 års stridigheter.

I över sex år var Ingrid Betancour, colombiansk politiker med franska rötter, fängslad i djungeln av marxist-gerillan.

När hon alldeles efter sin frigivning besökte EU-parlamentet, minns jag att hon poängterade hur viktigt det var för henne att höra att vi i Europa engagerade oss för henne. I djungeln hade hon tillgång till en radio.

EU-parlamentet, bland många andra, glömde inte bort henne utan försökte genom åren att få henne fri.

Vetskapen om detta gjorde det lättare för mig att härda ut, sade hon djupt rörd.

På samma sätt får vi aldrig ge upp om Dawit Isaak!

Han skall veta att vi fortsatt försöker få honom fri.

Olle Schmidt (L)