Susanne Bäckman: ”Dags för omtag i vården”

backman620border
KRÖNIKA. Jag läste häromdagen om cancersjuka Solbritt i Umeå vars operation ställts in. Aggressiv cancer i bukspottskörteln och i behov av omgående operation skickades hon hem samma dag som operationen skulle utförts på grund av brist på vårdplatser. Personal på CSK vittnar om extremt högt arbetstryck som påverkar den egna hälsan. Helsingborgs sjukhus manar sin personal att ”springa” fortare. Bara en bråkdel av alla de rubriker vi kunnat läsa sommaren 2016 och som bottnar i personalbrist. Men beror den på dålig planering eller väljer allt färre att arbeta inom vården och vad beror det på i sådana fall?

Till viss del är jag övertygad om att det handlar om planering och sommarsemestern. Vi blir ju inte mindre sjuka på sommarmånaderna och behovet av att operera försvinner inte för att så många vill ha och har rätt till fyra veckors sammanhängande sommarsemester. Kortsiktiga lösningar kommer från arbetsgivaren med högre ersättning för de som ”hoppar in”. Det är ett problem när samhället vi lever i har förändrats, men systemet kring arbetsrätten bygger på normer och värderingar från decennier tillbaka. Barnen har fortfarande sitt långa sommarlov och många föräldrar vill av naturliga skäl vara lediga samtidigt. Det är dags att vi börjar fundera över vad åtta veckors sommarlov och 4-5 veckors sammanhängande sommarsemester får för konsekvenser för vården, välfärden och samhället i stort.

Samtidigt måste vi ta hänsyn till att vård bedrivs ALLTID vilket innebär att man måste arbeta när många andra är lediga. Att arbeta omväxlande dag, kväll och natt frestar på och det måste finnas tid till återhämtning. Individuella lösningar som planeras i god tid och i samförstånd med medarbetaren är avgörande. Det skapar mer stress att gå och oroa sig över att mobilen ska ringa och att man känner ett tvång att hoppa in för någon annan. Det är inte så enkelt att bara säga nej när du känner ansvar för ditt arbete, patienter och kollegor.

Är då ett förändrat tänk kring semester och arbetstider den universella lösningen? Det är en viktig del, men forskning visar också att medarbetarnas nöjdhet bygger på att det finns tydliga karriärvägar. Om vi jämför med skolans värld kan vi idag se att införandet av förstelärartjänster och lärarlegitimation i kombination med brist på utbildad personal har skapat stora möjligheter för lärare att höja sina löner genom att byta arbetsplats. Där är vi nu vad gäller vårdyrkena. Personalbristen gör att fler rör på sig och det sätter press på att arbetsgivare satsar på trivsel och fler möjligheter till att göra karriär på arbetsplatsen. Det höjer i sin tur statusen inom sektorn.

Dubbelt så många 15-åringar (42 procent) som 24-åringar tycker att hög lön/status är ett krav på en framtida arbetsgivare. Med den statistiken i bakhuvudet är det viktigt hur man presenterar karriärmöjligheter och olika yrkeskategorier inom vården när det är dags för ungdomarna att söka gymnasieprogram. Tänk att ha ett av Sveriges viktigaste jobb, vilken status är inte det. Nästa steg är att se till att nyexaminerade får en bra yrkesintroduktion och handledning under lång tid annars finns det risk för att de lämnar yrket inom ett par år.
Reella och långsiktiga satsningar på e-hälsa och tydligare ansvarsfördelningar mellan olika yrkeskategorier är andra avgörande faktorer. Trots mer resurser och fler händer i vården så faller produktiviteten, det innebär att för mycket tid används till annat än det som deras utbildning var ämnat för. Verkligheten är individuell vilket innebär att lösningarna måste vara individuella. Lyssna på medarbetarna, ta tillvara på den kunskap som finns och värdera personalen rätt.

Susanne Bäckman (L)