Adam Davidsson: ”Bråka mer i svensk politik!”

Adam Davidsson 620

KRÖNIKA. I senaste förtroendemätningen visade sig inte ens en tredjedel av befolkningen ha stort eller mycket stort förtroende för en partiledare. S, M och SD toppade med 30 procent medan Fridolin låg i botten på 15 procent. När partiledarna med bäst siffror saknar större förtroende hos sju av tio svenskar har vi ett problem.

Trots att flera partiledare gjort sig till opinionens slavar och marknadsanpassar sitt budskap så mycket de bara kan verkar detta inte gå hem. Man försöker att inte ta ut svängarna för mycket, rädda att få ett Twitter-drev efter sig. Många vågar inte heller stå upp för åsikter de har när dessa är impopulära hos stora delar av befolkningen.

Samtidigt verkar alltså denna befolkning ändå inte hysa något större förtroende. Det känns nästan ibland som att det blivit något slags sport att misstro politiker som handlingsodugliga, för att när de väl kommer med skarpa förslag vifta bort dessa som otillräckliga, även om man egentligen håller med.

Sitter vi fast i ett Moment 22? Politiker vågar inte säga för mycket för att inte väcka anstöt hos väljarna och när de väl säger något väljarna vill höra så straffas de ändå? Nja, vi må ha ett dilemma, men inget olösligt Moment 22. Svensk politik skulle nog faktiskt kvickna till avsevärt om vi bara hade större konfliktytor.

Istället för konfliktytor har den svenska politiska kulturen istället länge dragits med ett konsensustänk. Kulmen för detta blev den Decemberöverenskommelse där parterna lovade agera passivt underlag åt det andra blocket – oavsett vad som hände. Om regeringen hade velat dubbla marginalskatterna hade Moderaterna suttit stilla i båten och inte försökt stoppa detta, trots att det varit möjligt att skrapa ihop en riksdagsmajoritet mot förslaget.

Decemberöverenskommelsen blev en absurd konsensusballong som till slut spräcktes av Kristdemokraterna. Men vad kom därefter? Hos väljarkåren verkar onekligen en förskjutning ha skett där man tröttnat på gammal konsensusmentalitet och efterlyser mer bråk och tydliga skiljelinjer.

Men hos oss politiker syns dock ännu inget tydligt paradigmskifte och kanske är det just därför våra partiledare har så svårt att vinna förtroende? Det är nog läge att sitta mindre stilla i båten, lägga ned röster och inte våga sticka ut. Partierna borde istället driva sin egen särart och sina särfrågor starkare och bygga konfliktytor.

Här är mina tips till de borgerliga partierna:

  • Moderaterna: Driv en aggressiv skattesänkarpolitik som krymper statsbudgeten.
  • Kristdemokraterna: Driv traditionella värderingar och ta fajten mot kulturradikalismen.
  • Folkpartiet: Driv hur staten bör forma den goda människan genom kvotering och regleringar.
  • Centerpartiet: Ställ landsbygd mot stad och ta starkt landsbygdens parti.

Eller gör något annat för att utmärka er särart, skapa konflikytor och provocera folk. Sluta vara måna om att vara alla till lags, det skapar ju faktiskt inte något större förtroende. Vi är nu mitt emellan två val – ni kan kosta på er att våga bråka lite.

Adam Davidsson (KD)