Rätten att jobba kvar utvecklar välfärden

DEBATT. För i dag exakt 40 år sedan sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år. Det var ett beslut som ansågs vara ett naturligt led i hur man då såg på välfärdssamhällets utveckling. Trots det parlamentariska dödläget 1973-76, den så kallade lotteririksdagen, drev Socialdemokraterna gång på gång igenom långtgående beslut, bland annat om pensionsåldern. Kostnader nonchalerades efter rekordårens kraftiga tillväxt och industriella utveckling, ett fenomen som i det närmaste uppfattades som en naturlag. Politiken handlade mest om fördelning av resurser.

Men priset blev högt, och blev allt högre i takt med att tillväxten försvagades. Arbetsgivaravgifterna mer än fördubblades: från 12,5 procent på lönen 1970 till 32,7 procent 1976. Marginalskatten låg på 102 procent, påtalade Astrid Lindgren i sagan om Pomperipossa. Före 1970, under rekordåren, hade Sverige ett skattetryck som var lägre än genomsnittet i OECD-länderna, sedan dess har vi i princip toppat listan.

När pensionsåldern redan år 1913 sattes till 67 år var medellivslängden 60 år. I dag kan en 65-åring förvänta sig att leva tills hon blir 80, vilket är fyra år mer än 1976.

Så ser statistiken kring ålder och pensionering ut.

För femton år sedan blev pensionsfrågan mer nyanserad. Då fick alla rätt att arbeta kvar till den månad de fyller 67 år, men också att ta ut pension redan från 61.

Nu är det hög tid för en ny justering, anser både regering och opposition. Inte enbart på grund av förlängd medellivslängd utan också tack vare att fler har mer att ge – och vill stanna kvar i arbetslivet – längre. De är friskare och känner sig fortfarande motiverade. Ackumulerad kunskap och erfarenhet från ett helt arbetsliv blir sällan heller värdelös från en dag till en annan. Att känna sig behövd också på jobbet, eller i sitt yrke, är dessutom en viktig hälsofaktor – något som Social­styrelsen och Världshälsoorganisationen (WHO) påtalade redan i början av 1980-talet.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) har mot denna bakgrund talat om att senarelägga den flexibla pensionsåldern med ett år, de borgerliga i riksdagens pensionsåldersgrupp kan tänka sig två år.

Det är dock ingenting som hindrar att Region Skåne och andra arbetsgivare går längre. Det offentliga behöver säkra sin tillgång till personal, vilket är den främsta framtidsutmaningen på både kort och lång sikt. Allt annat oförändrat beräknas Region Skåne behöva rekrytera 28 000 medarbetare fram till 2025 enbart beroende på pensionsavgångar och personalrörlighet. Då är det olyckligt att göra sig av med välfungerande äldre arbetskraft bara för att de har nått en viss ålder. De reformer som Alliansregeringen genomförde för att göra det mer lönsamt att arbeta efter 65 har nuvarande regering dessvärre motarbetat.

Det är hög tid att bryta åldersfixeringen och börja värdera erfarenhet och kvalifikationer högre. För både den kollektiva och individuella välfärdens skull.

Carl Johan Sonesson (M)
Gilbert Tribo (L)
Birte Sandberg (C)
Birgitta Södertun (KD)
Allians för Skåne