Olle Schmidt: ”Brexit Blues”

Olle Schmidt (L)

KRÖNIKA. Årets midsommarafton blev omskakande! Det gick en skälvning genom Europa. Vad var det som hände? Håller Europa på att falla sönder?

När jag sömndrucken hörde alla kommentarer tänkte jag på Falstaff Fakirs berömda devis: ”Envar sin egen professor!” En uppsjö med experter som inte riktigt visste var analysen skulle landa.

Vinnarna verkade hålla sig undan, precis som om de inte räknat med att gå segrande ur denna smutsiga batalj. Den ende som uttalade sig hela tiden var UKIP:s ledare Nigel Farage.

Alla verkade tagna på sängen, så ock jag.

Inte blev det lättare att försöka förstå hur framtiden skulle te sig ju längre dagen framskred.

De följande dagarna har givit något bättre ljus över vilka konsekvenser britternas folkvilja betyder.  EU-kommissionen vill hasta på utträdet om man lyssnar på president Juncker. Men Tyskland och Angela Merkel manar klokt nog till lugn, förhandlingar startar inte förrän Storbritannien lämnat in en formell ansökan om utträde.

Efter Camerons aviserade avgång och myteriet inom labour famlar det politiska ledarskapet i London.  I Edinburgh slipar man knivarna. Och i Belfast talar Sinn Feinn om ett enat Irland.

Flera av dessa reaktioner kunde vi nog förutse. Men jag måste säga att jag är förvånad över segrarnas villrådighet över hur de ska hantera segern.

När man lyssnar på Nigel Farage verkar han förespråka en isolerad brittisk ö, där omvärlden inte skall göra sig besvär. Är det verkligen det som miljoner engelsmän förväntar sig – en ö avskärmad från Europa med starka band återknutna till det gamla Samväldet?

Jag skulle inte bli överraskad om all denna osäkerhet och turbulens i slutändan måste hanteras av parlamentet på ett något mer ansvarsfullt sätt än det som sker just nu. Boris Johnson försöker kanske hitta en väg till ett bättre avtal eller någon form av långtgående associationsavtal, något som också nämnts från tysk sida.

Jag har givetvis respekt för resultatet, men jag tvivlar på att den absoluta majoriteten riktigt har kunna se de långtgående konsekvenserna. Valet tycks mest ha styrts av känslor. Och just i detta avseende kan jag till del förstå kritiken mot hur EU fungerar, även om jag mer tror att det i grunden handlar om en groende misstro mot globaliseringens effekter, Europas ekonomiska svaghet och oförmåga att hantera konkurrensen från övriga kontinenter. Rädslan att jobben försvinner och att de styrande politikerna – i Bryssel och i London – vare sig förstår eller bryr sig.

Det är min förhoppning att den svenska regeringen agerar för att hålla många vägar öppna för ett bra avtal mellan EU och Storbritannien. Illvilja, hämndlystnad eller småaktighet är det inte tid för nu. Nu handlar det om att hålla samman Europa på ett klokt sätt, som ger britterna goda chanser att fortsatt spela en viktig roll globalt och tillsammans med EU. För Sverige är det självfallet extra viktigt med alla våra gemensamma intressen. Men det är klart att det måste vara skillnad på att vara med i klubben eller stå utanför!

Vi måste undvika att de brittiska öarna slits itu. Jag har stor förståelse för reaktionerna i Skottland och Nordirland, men jag tror det vore olyckligt om en process mot självständighet skulle ske parallellt med det enorma förhandlingsarbetet med EU. Till den ekonomiska osäkerheten skulle ytterligare politisk instabilitet läggas.

Europa lever just nu farligt. Dock är det min övertygelse att historien har lärt EU:s ledare hur riskfyllt nationalistiska steg kan vara, ett fragmenterat Europa!

Freden och demokratin kan aldrig tas för given! Det är endast med mer samarbete, som Europa blir en växande och dynamisk kontinent.

Olle Schmidt (L)