Olle Schmidt: ”Personligt ansvar, någon?”

Olle Schmidt (L)

KRÖNIKA. Det var mycket flaggviftande under helgen!

I lördags (30/4) hyllades kungen under den vackra blågula, svenska fanan.

I söndags syntes andra fanor vina i vinden. En del kan vara vackra också för en liberal. Dock känner jag oro inför svarta fanor, i synnerhet i dessa dagar då oskyldiga halshuggs under Isis banér.

Jag måste medge att jag alltid haft svårt för demonstrationer, i varje fall dem där man förutsätts gå på led och i takt. Jag gillar mer att vandra fritt. Kippavandringarna är ett fint exempel på en sober manifestation.

Är konsensus alltid eftersträvansvärt i politiken?

Under mina år i EU-parlamentet fick jag lära mig, ”att det är så vi arbetar här”.

Utan en bred majoritet väger parlamentets uppfattning lätt när förhandlingar med medlemsländerna och till del kommissionen tar vid.  Inom EU finns ingen regering eller något majoritetsstyre. Bara tre någorlunda jämbördiga institutioner, som har att komma överens i slutändan, vare sig man vill eller inte!

Jag tänker på det, när jag lyssnar på Malmös kommunalråd Andreas Schönström (S) om kampen mot den våldsbejakande extremismen i Malmö.

Borde jag förstå hans allmänna förklaringar om hur tydligt och ihärdigt kommunledningen arbetar mot extremism och rasism i denna så känsliga fråga?

Inte mycket till självkritik kan jag höra, något som hade varit på sin plats när Malmö åter gjort sig känt i omvärlden av högst tvivelaktiga skäl. När jag var i Bryssel i förra veckan var taxichauffören väl medveten om att den senast häktade terroristen har sina rötter i Malmö.

Stadens styrande har gjort det mesta för att förhindra framväxten av extremism. Och om problem finns så kommer hotet från höger! Det är vad jag hör Malmös styrande säga.

Jag har absolut inget intresse av att förminska rördunkande högerextremisters förfärande hatkampanjer, tvärtom. Jag har själv blivit hotad då jag var i Malmös kommunalpolitiska hetluft. Vid ett tillfälle fick vi en tegelsten genom rutan. Vanligt tjuveri eller politiskt hot? Polisen var osäker.

Tyvärr är det en vanlig åkomma i politiken att sällan medge att fel kan ha begåtts av de styrande. Det må vara i regeringen, i regionen eller i kommunen. Olika politiska kulörer har likartade problem att erkänna tillkortakommanden. Också jag själv har sagt en del genom åren som inte varit det mest välbetänkta.  Det ligger kanske i politikens väsen att så är det.

I Malmö borde det vara enklare! Socialdemokraterna har styrt staden sedan demokratins införande, så när som på sex år. De senaste 22 åren i följd!

Visst finns mycket att glädjas åt, men också en hel del att känna oro inför.

Själv oroas jag särskilt över den ökande segregationen, vänsterns hårda ideologiska låsningar, den hårda offentliga samtalstonen (i George W Bushs anda, ”antigen är du för mig eller emot mig”), ett skjutande på gator och torg som verkar ha blivit vardag samt uppkomsten av en parallell ekonomi, där produkter och tjänster säljs till orimligt låga priser.

Därför ser jag med sorg på Malmös politiska utveckling. På ena sidan de oförsonliga Sverigedemokraterna som påminner om den romerske konsuln Cato (f ö anser jag att Kartago skall förstöras) med sitt ständiga upprepande av att allting är invandrarnas fel. På vänsterkanten fullödiga vänsterpartistiska socialister som inte räds någon form av statlig kontroll.

Yppar någon kritik eller rädsla inför islamism och jihadism, dyker genast någon upp med pekfingret: Glöm inte högerextremismen!

Mellan dessa grynnor kryssar Socialdemokraterna fram. Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh saknar inte charm, men hon saknar – på gott och ont – Ilmar Reepalus förmåga att domptera såväl vänner som fiender.

Nog tror jag att Malmö skulle må väl av mindre konfrontationspolitik. Men den är ju inte möjlig så länge de styrande envisas med att tro att de har monopol på det rätta och det riktiga!

För mig är det särskilt viktigt när det gäller att bekämpa extremism.

Jag slås av detta, när jag läser Sydsvenskans Olle Lönnaeus om Mona Sahlins kritik mot Malmös oförmåga att förstå vidden av problemen med islamism. Inte ens Sahlins kritik biter!

Ännu ängsligare blir jag när jag lyssnar på radions Studio Ett, som har ett längre reportage om vad som händer i Rosengård. Skäggiga män – salafister – som drar runt i stadsdelen för att propagera och möjligen rekrytera krigare till Isis. En ung man har inget emot införande av sharialagar och säger sig ha förståelse för stening av kvinnor som varit otrogna.

År 2009 påpekade Magnus Ranstorp och Josefine dos Santos i beramad och sönderkritiserad rapport att denna radikalisering var på gång i Malmö.

Att i dag läsa Mattias Gardells utskåpning av rapporten känns så här i efterhand nästan tragikomiskt. Har Gardell krupit en enda centimeter till Canossa? Inte såvitt jag vet.

Har någon av Malmös styrande uttryckt någon form av ånger inför att man tog så lätt på de tecken på radikalisering som fanns redan 2009?

Hade ett tidigare tillvaknande förhindrat det som nu sker i Rosengård och kunde den misstänkte terroristen Osama Krayem ha hindrats att bege sig till Syrien för att senare vara en del av dem som mördade oskyldiga civila i Paris och Bryssel.

På detta finns förstås inget svar.

Men större ödmjukhet av dem som ansvarar för vår säkerhet i Malmö hade varit lämpligt!

Vore jag kommunalråd i Malmö skulle jag vara mycket orolig, och möjligen också tänka – åtminstone för mig själv – kanske har jag ett eget personligt ansvar!

Mea culpa!

Olle Schmidt (L)