Maria Malmer Stenergard: ”Daltande som riskerar välfärden”

Maria Malmer Stenergard 620

KRÖNIKA. Rose-Marie Stedt Johansson driver en framgångsrik städfirma. Hon får fler och fler förfrågningar, men tvingas säga nej till nya uppdrag. Orsaken? Hon hittar inte någon som vill jobba hos henne.

Man anar en mycket förtvivlad Rose-Marie i en debattartikel i Expressen. Hon har försökt med Arbetsförmedlingen, sociala medier, rekryteringsträffar och kompetensföretag. Arbetsförmedlingen kan inte ens förmå arbetssökande att träffa Rose-Marie och hennes kollegor.

Hon har fått höra flera skäl från arbetslösa till varför de inte vill jobba hos henne: Man är inte ”pepp” på jobbet som lokalvårdare. Det är ”pinsamt” och det är ”tråkigt”.

Ett jobb är alltid ett jobb. Man ska vara stolt över det man gör. Det som i själva verket är pinsamt och förbaskat tråkigt är att man har mage att leva på andra i stället för att göra rätt för sig. Samhällets skyddsnät ska vecklas ut när det inte finns någon annan utväg. Inte bara för att någon inte är ”pepp” på ett jobb. Den som är frisk och kry ska göra rätt för sig. Om vi inte lever efter den principen har vi snart inte något starkt skyddsnät att veckla ut för dem som verkligen behöver det.

Attityden att man har rätt att säga nej till jobb för att man inte tycker att det är tillräckligt ”fint” bottnar i en föreställning att man också har rätt till det som andra skapar. Den som vägrar jobba som lokalvårdare går hemma på bekostnad av någon annan som ställer klockan på morgonen och går till jobbet, kanske till ett jobb som lokalvårdare. Det får vi aldrig acceptera.

Om man ska försörja sig på andra ska man inte ha något annat val. Man ska verkligen försöka skaffa sig ett jobb. Om man utan sakliga skäl avstår från ett jobb får man helt enkelt skaffa sig en annan försörjning.

I verkligheten ser det inte ut så. I verkligheten är arbete i många fall ett fritt val. Det ställs helt enkelt inte tillräckligt tuffa krav.

När man besöker Arbetsförmedlingen i en förort till Stockholm kan man finna att män och kvinnor sitter i olika rum och söker jobb. Förklaringen är att om inte kvinnorna kan sitta avskilt från männen, så tillåter inte deras män att de går till Arbetsförmedlingen. De står alltså uppenbarligen inte till arbetsmarknadens förfogande. För på vilken arbetsplats kan man garanteras ett rum helt skilt från omvärlden?

När en praktikant vägrar ta sin arbetsledare i hand och därmed inte bedöms kunna inneha praktikplatsen, får han skadestånd på grund av diskriminering i stället för indragen ersättning.

Det är ett daltande som riskerar att bryta upp välfärden. För varje person som tillåts välja bidrag framför jobb tvingas vi prioritera bort någonting annat. Mindre barngrupper, fler händer i vården, bättre vägar. Det får vi aldrig acceptera.

Varje skattekrona ska vårdas med stor omsorg och med respekt för dem som betalat in dem. Inte kastas över personer som inte är ”pepp”. Ska vi behålla hårt arbetande människors förtroende för samhället och skattesystemet måste vi förvalta deras pengar väl.

Maria Malmer Stenergard
riksdagsledamot i Finansutskottet
Åhus