Olle Schmidt: ”Mördarna har slagit till igen!”

Olle Schmidt (L)

KRÖNIKA. Plötsligt kändes det så nära. Otaliga gånger har jag passerat Zaventems flygplats.

När jag såg de förfärliga bilderna med blodiga människor kände jag igen det mesta. Ja, till och med de ganska fula lamporna vid incheckningsdisken.

Det må vara så att vi alla borde vara beredda på att Bryssel var ett uppenbart mål efter Paris-dåden. Men ändå, för mig kom det som en chock.

När den andra attacken kom, blev jag än oroligare. Numera befinner jag mig i Bryssel några dagar i månaden och har ett skrivbord på ett kontor några hundra meter från tunnelbanestationen.

Efter några oroliga timmar fick jag besked från min gamla arbetsplats att alla mina närmaste hade undkommit, likaså vid mitt nya värv.

Därefter ökade min ilska över detta urskillningslösa mördande av oskyldiga människor, en ilska som efterhand övergick i en allmän sorg för alla de dödade och skadade och deras anhöriga.

Är detta jihadistiska hot det nya normala i Europa, som The Economist uttrycker det? Att ens det allra minsta försöka få terrorism till ett normaltillstånd vore enligt min mening en katastrof. Och det menar heller givetvis inte den ansedda publikationen, men jag tycker mig se ett tankemönster som oroar mig mycket.

Med något som är normalt försvinner vaksamhet och beredskap hos oss alla. Genomgripande åtgärder för att förebygga och förhindra detta mördande blir också politiskt svårare att få gehör för.

Visst var det så att en del förslag hastades fram efter Nine Eleven 2001, men en snabb reaktion mot en ny tids hot var ändå nödvändig.  Det för mig viktiga var att vi fick se en början på en kunskap om att terrorhotet över världen bara kan bekämpas med gränsöverskridande lösningar.  Ett antal terrordåd har med all säkerhet också kunnat förhindras genom ökat samarbete.

Dessa femton år borde ha lagt grunden för ett mer robust globalt regelverk, som kunde ha gjort världen bättre rustad att möta IS våldsdåd.

Men viljan att samarbeta och utbyta kunskap om misstänkta individer mellan nationernas polismyndigheter (i synnerhet säkerhetspolisen) kunde ha varit bättre.

Tilltron till att informationen hanteras på ett varsamt sätt och inte missbrukas för andra ändamål, har begränsat viljan att ge hela bilden.

Under många år har jag och det parti jag företräder förespråkat ett ”europeiskt FBI”, i linje med hur FBI i USA fungerar. Ett Europol med kraftfulla legala och gränsöverskridande verktyg och som snabbt kan agera mot internationell kriminalitet som terrorism.

Belgien är ju ett tydligt exempel på en polis som organisatoriskt inte ens på ett effektivt sätt kan samverka inom staden Bryssel.

Attackerna mot Paris skedde från Bryssel, en av gärningsmännen kunde uppenbarligen gömma sig i närheten av sin egen bostad i stadsdelen Molenbeek, innan han kunde fångas. Stadsdelen är känd för rekrytering av jihadister, och Belgien och Sverige är ju de länder som per capita i Europa sänder flest jihadister till IS.

Balansakten mellan personlig integritet och effektiv övervakning är givetvis viktig och kräver eftertanke. Men en ingrediens får inte styra vårt agerande; naivitet.

Jag minns vilken upphetsad diskussion vi hade på 90-talet när metoder som buggning skulle kunna användas i kampen mot MC-gängen.

I Malmö har det ansvariga kommunalrådet haft svårt att acceptera att också vår stad kan drabbas av våldsbejakande islamister. Den kommunala handlingsplanen mot extremism som till slut lades fram är oprecis och utan konkreta förslag.

Jag har förståelse för Edward Snowdens agerande. Den typ av massövervakning som han avslöjande måste ha ett tydligt legalt regelverk, som vår egen FRA.

Men jag tror att vi skall vara medvetna om att terroristerna dragit nytta av den offentliga debatten och reaktionerna på post-Snowden.

Själv var jag direkt engagerad under mina år I EU-parlamentet att få fram en effektiv lagstiftning om det så kallade, PNR (passenger name record) för flyget inom EU. Men jag fick inte med mig min egen grupp. Nu finns åter ett förslag, modifierat sådant, på bordet.

Men något beslut är ännu inte fattat, och över tre år har gått utan att EU kunnat enas.

Dystert, tycker jag, men det visar EU:s inneboende bekymmer med att komma till skott!

För mig visar det också på svårigheten, på gott och ont, inom ett liberalt parti att fatta beslut inom området personlig integritet och statens primära skyldighet att skydda sin medborgare.

Jag minns med viss rodnad när jag besökte Europol i Haag att chefen hade ett medskick när jag gick: ”Det vore bra om Du såg till så att de åtgärder Du själv förespråkar för att underlätta kampen mot kriminalitet inom EU hade stöd i Din egen politiska grupp!”

Må dåden i Paris och Bryssel, precis som i Pakistan, Turkiet och Nigeria, ha lärt oss att agera tillsammans mot detta groteska mördande!

Olle Schmidt (L)