Patienterna borde få känna trygghet

DEBATT. 72-årig kvinna med metastaser i buken kommer in till akuten tillsammans med några av sina anhöriga. Hon har ont och får smärtstillande direkt i blodet. Blir efter en stund okontaktbar. Oro sprids i familjen. De undrar om det är en rimlig reaktion, och varför medicineringen fortsätter när patienten reagerar som hon gör. ”Var nu tysta eller gå härifrån”, blir beskedet tillbaka.

Den skånska vården har generellt sett mycket goda medicinska resultat. En klar majoritet av alla som söker vård är också nöjda med såväl behandling som bemötande. Men det finns undantag. Dessa undantag är så anmärkningsvärda – och så många – att frågan om hur de kan tillåtas inträffa måste ställas. Varför händer det att våra allra mest sköra och vårdbehövande, eller deras anhöriga, behandlas så respektlöst som de bevisligen gör?

En av de anhöriga klarar inte av situationen. Funderar först på om han ska våga kontakta personalen igen. Bestämmer sig för att göra det. På expeditionen är de inte intresserade, svarar: ”Har ni beställt kista än? Har ni bestämt om hon ska ha privata kläder eller vit skjorta på sig.” Chock. ”Men hon lever ju fortfarande!” Ambulans till hemmet beställs. Kvinnan dör kort efter hemkomst.

När den nationella samordnaren för bättre resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården, Göran Stiernstedt, nyligen lämnade över utredningen ”Effektiv vård” (SOU 2016:2) till sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) konstaterade också han att svensk vård inom vissa områden ligger i världsklass. Men bristerna är uppenbara. Sverige har internationellt sett en stor andel sjukhusvård i stället för vård i hemmen eller i primärvården. Samarbetet mellan sjukhus, primärvård och kommunal omsorg är svagare här än i de flesta andra länder. Och vården är långtifrån jämlik.
”Resursbrist är sällan problemet men resurserna används fel. Personalen gör fel saker och får svagt stöd i det dagliga arbetet”, framhöll Göran Stiernstedt. Vården för multisjuka äldre är splittrad på för många händer. ”De områden där svensk hälso- och sjukvård i dag uppvisar sämre resultat i internationella jämförelser handlar framför allt om bemötande, kontinuitet, helhetssyn och flexibilitet.”

94-årig kvinna kommer till vårdcentralen med kraftiga blödningar i underlivet. De har pågått en tid. Mottagande personal tycker inte att en läkarundersökning är nödvändig, kvinnan ”blöder ju inte igenom en normalstor binda på trettio minuter”. Det tar henne en timme. Kvinnan uppmanas att komma på återbesök om sex veckor.

Patienter kan ibland känna sig bortglömda. Uppföljningar kan utebli. Remisser och kallelser kan glömmas bort. Dåligt bemötande gör dessvärre många oroliga i situationer då de borde kunna få känna trygghet: i kontakt med vården. Men väl där händer det för ofta att personalen talar över huvudet på dem. En del upplever det som om de är i vägen.

Det fortsätter att blöda från underlivet. Ny kontakt tas, 94-årigen får samma besked som tidigare: Vänta. Men i stället för att göra det kontaktar hon en annan vårdgivare. Hon ombeds att snarast komma in för undersökning. Diagnos: cancer. Omedelbar operation.

Händelserna som återges i den här texten är bara några av alla de som finns i de ärenden som under 2015 har kommit in till Region Skånes patientnämnd. Många av dem handlar om cancer, en diagnos som det ibland verkar svårt för vården att fastställa, trots att den i dag är högst påtaglig. Vår tids nya folksjukdom.
Att sätta ”patienten i centrum” är en självklarhet. Vi politiker predikar om det. Personalen bejakar det. Av Göran Stiernstedts utredning framgår dock att det långtifrån alltid fungerar, vilket beror på vanan att se patienten som ett vårdföremål. Några framgångsrika verksamheter har i stället valt att betrakta patienten som en del i laget. När vårdens professionella har blivit ett ”kulturellt vi” med patienten har vården övergått till att bedrivas tillsammans med patienten och inte för honom eller henne. Ett avgörande tankeskifte, med tydligt resultat.

77-årig man får svårigheter att svälja. Läkaren på vårdcentralen försöker avlägsna något i svalget med en stålkrok. Ger upp. Ordinerar gurgelvatten. Mannen blir inte av med sina besvär utan uppsöker efter en tid en annan vårdgivare, som direkt remitterar till specialist. Förändringen i svalget visar sig vara cancer. Åtgärd: kirurgiskt ingrepp.

De här händelserna är inget som kan skyllas på det sittande politiska styret, liknande skedde när vi styrde. Men det finns – nu som då – en hel del för ansvariga vårdchefer i Skåne att ta tag i. Saker som inte främst kan kopplas till brist på resurser, utan mer till brist på inkännande. Möjligen också på otydligt ledarskap.
I sjukvårdsnämnd Sus har Alliansen nyligen tagit initiativ till förbättring. Vi har föreslagit, och fått igenom, att uppföljningsarbetet ska bli bättre också i fråga om bemötandet. Förvaltningschefen har fått i uppdrag att ta fram förslag på hur Sus ska kunna mäta och bedöma att alla patienter bemöts med respekt.
Den skånska sjukvården måste kunna betydligt mycket bättre än vad ärendena i patientnämnden visar.

Carl Johan Sonesson (M)
oppositionsledare

Matilda Malmgren (M)
2:e vice ordförande i patientnämnden

Stefan Lamme (M)
2:e vice ordförande i sjukvårdsnämnd Sus
Region Skåne

(Artikeln publicerades i Sydsvenskan/HD den 29 mars 2016.)