Adam Davidsson: ”Kulturkonservatismen är inte död”

Adam Davidsson 620
KRÖNIKA. På långfredagen satte jag mig på en buss från min nuvarande bostadsort Stockholm till Karlskrona där påsken skulle firas hemma på gården. Timma efter timma susade bussen fram på Sveriges vägar och genom rutan såg jag ”det riktiga Sverige”, utanför de stora städerna. Kring varje kyrktorn som passerades fanns ett samhälle där generation efter generation levt och verkat för att sedan sluta sina dagar i en familjegrav vid samma kyrktorns fot. Man vet vem grannen är och man vet vilka människorna i den lokala matbutiken är.
När bussen stannar för matpaus i Ringarum visar det sig att Karlskrona HK:s supporterklubb också stannat till med sin buss. Bland dessa entusiastiskt högljudda ishockeyfans infinner sig ett slags hemkänsla hos mig, även om jag inte känner någon av supportrarna eller ens är särskilt förtjust i ishockey. Det första igenkänningstecknet är dialekten och därefter de lokalgeografiska skämten som till exempel ”Men rätta till kepsen! Folk kan ju tro att du är från Nävragöl!” eller ”Men han har ju flyttat till Ronneby nu, så det är ju inte konstigt att han är som han är”.
När östkommunismen brakade ihop för 25 år sedan såg många med stor entusiasm på framtiden. Den amerikanske författaren Francis Fukuyama förklarade rentav att historien nått sitt slut och att en hegemoni av liberal, globaliserad demokrati låg framför. Förändring fick nästan ett egenvärde. Sverige skulle vara världens modernaste land: mångkulturellt, liberalt och progressivt; banden bakåt skulle kapas. Den svenska identiteten skulle omdanas till något näst intill kosmopolitiskt universellt. Men likväl visar sig nationella identiteter oerhört viktiga för människor, även i vårt ultramoderna tidevarv.
I försöken att göra Sverige till en ständigt rullande sten, en sådan som det inte växer någon mossa på, har många nitiskt klamrat sig fast i den gamla hederliga myllan och känt sig över- och förbirullade av den progressiva bumlingen. Var åttonde svensk identifierar sig som konservativ, var tjugonde som nationalist. Tillsammans utgör denna grupp nästan var femte svensk. Lägg därtill de socialdemokrater, liberaler och övriga som värnar ett svenskt kultur- och idéarv, svenska traditioner och svensk identitet.
En sund nationell stolthet och identitet ger nyanlända något att identifiera och ansluta sig till, vilket är en stor hjälp när de ska komma in i vårt samhälle. Ett värderingsmässigt släpankare förhindrar ogenomtänkta beslut där etiken slängs överbord i en deterministisk framstegsanda. Att värna det gemensamma minnet, symbolerna och identifikationerna ger människor en trygghet och samhörighet som ger en solid grund för ett gemensamt statsbygge.
Jag är för EU-medlemskapet, för frihandel, för ekonomisk globalisering, för den liberala demokratin, en berikande mångfald och ett öppet och inkluderande samhälle. Men i den framstegsgalna tidsandan av nationell nedmontering och kulturell globalisering har alltför ivriga politiker slängt ut barnet med badvattnet. Resultatet blir en rotlöshet, hemlöshet och tilltagande förvirring där stora delar av befolkningen känner sig överkörda av stenbumlingens ständiga nedförsbacke.
Osunt nationalistiska och invandringskritiska partier får allt större stöd i Europa, samtidigt har många länder, däribland Sverige, inte alls sett någon avsevärd ökning i rasism och främlingsfientlighet eller förändring i den grundläggande inställningen till människor från andra länder. De missnöjespopulistiska partierna, ofta utan en särskilt välgrundad eller ens välformulerad reformagenda, som nu växer kapitaliserar snarare på människor som upplever stenbumlingens framfart.
Den gamla konservativa andan och nationella stoltheten i Moderaterna och kanske än mer i mitt eget parti Kristdemokraterna, som ju bildades ur dåvarande Högerpartiets mest kulturkonservativa krets, har tappats. Frågan om den svenska identitetens betydelse för ett hållbart samhällsbygge har istället (delvis) plockats upp av Sverigedemokraterna, ett folkhemsromantiserande missnöjesparti utan egentlig samhällsvision och utan tydlig agenda. För Sveriges skull hoppas jag att den traditionella svenska högern återtar taktpinnen och att stenbumlingens skenande färd bromsas så att den rullar i en takt som inte slänger av de människor som inte har riktigt lika bråttom.
Kulturkonservatismen är inte död. Den svenska identiteten och den sunda nationalkänslan lever de med. Vi trodde de var döda men på tredje dagen uppstod de. Frågan är om vi väljer att tro det – och omvänder oss?

Adam Davidsson (KD)