Gunnar Hökmark: ”S-politiken drabbar de svagaste”

Gunnar Hökmark 620 border

Det vilar något sorgset 1970-tal över Socialdemokraterna. Bostadsmarknaden, som den formades då, ska förbli likadan, oavsett det faktum att den vare sig är marknad eller förser oss med bostäder. Arbetsmarknadslagstiftningen ska förbli utformad som om det var 1970-talets arbetsmarknad som vi har i dag. Och när det gäller välfärden ska vi helst ha kvar de stora dominerande offentliga monopol som redan då gav köer, brist på valfrihet och utveckling. Redan då drabbade denna gammalsocialism de som var svagast. De som fick stå längst i sjukvårdens köer, de som inte hade jobb och inte kom in på arbetsmarknaden och de som inte kunde kryssa sig förbi bostadsmarknadens köer.

I dag kan vi se hur mycket valfrihet i välfärden betyder. Den har lett till högre kvalitet, den har överallt där den finns lett till att människor i stor omfattning väljer andra alternativ än dem som socialdemokratiska politiker vill de ska förbli vid. Varje gång jämförelser görs vinner de privata. Dåliga privata skolor försvinner medan dåliga kommunala skolor förblir, utom i rent extrema undantagsfall.

Likväl vill socialdemokraterna stänga till valfriheten och mångfalden så mycket de kan. Det drabbar självfallet dem som bedriver verksamhet, men riktar sig egentligen mot alla dem som vill och behöver kunna välja. Mot flickor och pojkar som vill välja en skola som de eller deras föräldrar anser bättre för dem. Mot de äldre som vill kunna välja en omsorg de känner större trygghet med. En sjukvård som tar sig an patientens problem på dennes villkor.

Och arbetsmarknadslagstiftningen försvårar inte bara rörligheten mellan olika jobb – byter man jobb förlorar man ju en trygghet – utan inträdet på arbetsmarknaden. När vi har ett utanförskap och när vi har många som saknar jobb är den befintliga lagstiftningen, liksom LO:s agerande, riktat direkt mot de arbetslösa men också mot hela vårt samhälles förmåga att dra nytta av alla som lever här. Det drabbar de som har en svag position i samhället.

Och när det gäller bostadsmarknaden har vi långa köer, svart marknad, vänskapskorruption och mycket höga andrahandshyror eller priser på bostadsrätter för dem som inte har kontakter eller kan smita förbi på de genvägar man känner för.  Det är fascinerande att den bostadspolitiska debatt vi nu har tenderar att handla om att det är synd om några av de starkaste medborgarna – statsråd som har alla möjligheter att skaffa sig en bostad genom att som alla andra köpa eller hyra i andra hand – men inte om dem som står i kö, inte kommer in på grund av för höga hyror eller för höga priser. Det är värre att en som just fått jobb inte kan ta det på grund av att bostad saknas än att ett statsråd får hålla sig till de regler som vederbörande själv medverkat till. Och att behöva göra som alla andra i Lund, Stockholm, Helsingborg eller i Stockholm, nämligen köpa en bostadsrätt eller hyra de bostäder som finns till uthyrning kan inte anses vara orimligt.

Väldigt mycket av svensk samhällsdebatt cirklar kring de föreställningar som formades på 1970-talet. Det är inte synd om socialdemokraterna för att vi i dag ser att det som var fel då blivit ännu värre. Det är synd om dem som det drabbar. Vi moderater har ett ansvar för att förnya det svenska samhället. Det är inte att förnya att hålla fast vid gamla socialdemokratiska modeller som inte fungerar. Förnyelsen ligger i den frihet och öppenhet som ger olika alternativ och möjligheter en chans att växa fram.

Gunnar Hökmark (M)
europaparlamentariker