Jeanette Bohman: ”Tre timmar för en ambulans!”

Jeanette Bohman 620 border

En lördagseftermiddag för ett par veckor sedan: Mamma ringer. Hon vill ha hjälp, hon låter inte pigg. Jag hoppar i skidbyxorna, de ligger närmast, får med mig nyckeln till lägenheten då jag känner på mig att den behövs. Det tar fem minuter med bilen så är jag på plats. Mamma ligger på golvet, likblek i ansiktet och med en smärta i magen, liksom kramper. Kallsvettig. Jag får upp henne i soffan, inget brutet eftersom hon själv lagt sig ner innan hon svimmade.

Hon är märkbart tagen, har ont och är svag. Min första tanke är att ringa sjukvårdsupplysningen vilket jag gör. Första gången blir jag bortkopplad efter fem minuter och andra gången så får jag meddelande om att ”beräknad väntetid är 49 minuter”.

Jag provar att ringa akuten på Ystads lasarett direkt för att få råd om vad jag ska göra. De tar inte emot samtal utifrån, endast om du är anhörig till någon inskriven.

Jag ringer 112. För mig är det ett telefonnummer som jag ringer när något är livshotande, vill inte belasta systemet mer än nödvändigt. Men det kan jag inte avgöra i det här fallet, jag hade behövt råd från någon sjukvårdskunnig. Personen på SOS bemöter mig mycket sakligt och kunnigt, ställer relevanta frågor och tycker att det är bäst att vi tar mamma till akuten. Då hon inte kan sitta på grund av smärtor och jag inte kan bära ut henne till bilen så beställer SOS en sjuktransport med bår. Jag frågar då vad skillnaden mellan sjuktransport och ambulans är och det enda skulle vara att de som kör sjuktransporten inte har sjukvårdsutbildning om det händer något på vägen. Men den kommer inte förrän om två timmar.

Mamma har jätteont, hon krampar så jag ringer SOS igen för att be dem skicka en ambulans istället. Blir fortfarande mycket bra bemött, de kollar med kollegor, de ringer åter och säger att en ambulans tar tre timmar så det är bättre att vänta på den bokade sjuktransporten.

Tre timmar för en ambulans! I mitt huvud kokar det just nu, men jag behåller lugnet och frågar faktiskt kvinnan på SOS om det här är vanligt, att väntetiden är tre timmar för en ambulans.

– Ja, svarar hon, framför allt på helgerna skulle det behövas fler bilar som kör.

Det är ju för mig oerhört uppenbart, jag står mitt i verkligheten nu.

Jag väntar med mamma, kan inte göra mer än att vara där, prata och lugna. Klart jag är lite orolig, hon är ju ingen ungdom, hon är tunn som en sticka och har inte så mycket kraft.

Sjuktransporten kommer i tid. 20.10 står bilen utanför dörren. Chauffören kommer ut ur bilen och jag blir förvånad när han kommer ensam och jag undrar hur det här ska gå till.

– Ja, säger han, jag tar in båren så får ni själva lyfta över henne. Vi får inte röra patienterna, vår försäkring täcker inte det.

Här ligger en sjuk kvinna, som svimmat och har smärtor i magen, kallsvettas och kan inte gå. Sjuktransporten kommer och kan inget göra, de får inte röra patienten – varför heter det sjuktransport då?

Jag ringer maken som får ta bilen och komma hem till mamma för att hjälpa mig att lyfta henne på båren. Chauffören meddelar att han kan bara vänta några minuter till, sen åker han. Det är hans direktiv, de får bara vänta fem minuter. Jag meddelar maken detta och han gasar och är framme i tid. Den ensamma chauffören står och tittar på när maken och jag lyfter mamma till båren.

Under alla dessa timmar har vi blivit vänligt och sakligt bemötta av människor som förmodligen har en ganska pressad arbetsbörda, men jag måste erkänna att det brister en aning i mig när en sjuktransport kommer med en (1) person som bara får vänta fem minuter för att få patienten på båren och inte får vidröra patienten! Av försäkringsskäl! Om nu mamma inte haft mig utan ringt själv till SOS, hur hade chauffören med sjuktransporten löst det? Hade han åkt och lämnat mamma då om det inte funnits anhöriga som kunde lyfta henne till båren? Jag vågar faktiskt inte tänka på vad som hade hänt. Gör om gör rätt, utbilda chaufförerna i att lyfta rätt och första hjälpen och använd försäkringar så att folk kan utföra ett vettigt och tillfredställande jobb. Det kan faktiskt vara det som gör skillnad på liv och död.

Det här är ett resultat av politiska beslut i Region Skåne, det är inte personerna på sjukvårdsupplysningen eller SOS som hanterat detta fel, inte ens chauffören har frångått de direktiv han har, men vad jag inte förstår är hur det kan bli så fel. Är systemen och funktionerna så nergrottade i varandra att knutarna inte går att lösgöra? Har man glömt bort att det faktiskt är människor som vi hanterar? Sjuka, gamla och många gånger ensamma människor. Är det någon som tycker att denna hantering är tillfredsställande på något vis? Det känns som om fan själv har byggt dessa otroligt stelbenta och fyrkantiga system.

Det kan inte vara meningen att om du är sjuk eller gammal så behöver du starka friska anhöriga och vänner för att få den hjälp du behöver. Människor måste kunna förlita sig till samhällets funktioner även när vi blir gamla, vilka de flesta av oss blir, och när vi blir sjuka. Samhällets funktioner ska däremot inte förlita sig till att det alltid finns anhöriga och vänner tillgängliga.

49 minuters telefonkö, 2-3 timmars väntan på akut transport till sjukhus, sjuktransport som inte kan annat än att köra. Det är faktiskt ynkligt, riktigt ynkligt.

Mamma kom till sjukhus i tid, men det hade kunnat sluta väldigt illa. Nästa gång kanske det inte går lika bra.

Jeanette Bohman (C)
småföretagare