Olle Schmidt: ”Slutet på ett lugubert år – eller början på ett nytt?”

Olle Schmidt (L)

Årsskiften ger tillfälle till omstart, eller för att bruka de mer moderna uttrycken, omtag eller omslag. En och annan kanske ger sig på att avge någon form av nyårslöfte!

Oftast inger ju ett nytt år hopp om något bättre, men i år har det varit sparsamt med hoppfulla, optimistiska visioner. Snarare är det dysterhet som präglat krönikor och kommentarer. Och visst var det extra dystert att se ID-kontrollerna komma på plats på Kastrup.
Jag kan förstå nödvändigheten, men fortsatt tycker jag att både processen kring beslutet och det sakpolitiska innehållet har stora brister. Ibland undrar jag om telefonlinjen mellan regeringskanslierna i Köpenhamn och Stockholm har varit död?
När jag följde den danske statsministerns presskonferens om införande av gränskontroller mellan Tyskland och Danmark, samma dag som ID-kontrollerna införts över Öresund, var det svårt att känna igen tonen från decennier av nordiskt samarbete, byggd på ömsesidig förståelse och respekt.

Genom åren har jag haft en del med Lars Lökke Rasmussen att göra, oftast en gladlynt men smart politiker. Men denna dag framstod han som rejält förtretad och lastade den svenska regeringen för det mesta. Den svenska regeringen förtjänar förvisso kritik, men en viss form av självkritik från den danska regeringens sida hade varit på sin plats.
Nu växer det också fram en bredare debatt i Danmark.

En tidigare kollega i EU-parlamentet, Jens Rohde, var inledningsvis under de första åren i parlamentet tämligen kritisk mot EU, som den Venstre-man han var. Men gradvis har Jens Rodhe varit modig nog att ifrågasätta Venstres och den danska regeringens alltmer EU-skeptiska hållning.
Dagarna före jul meddelade Rohde att han lämnar Venstre för att bli medlem i Radikale Venstre, de båda liberala ”antagonisterna” i dansk politik. Den allt stramare flyktingpolitiken var den utlösande faktorn.
En smärtsam förlust för regeringen, och en tydlig signal om en ökande misstro mot den allt stramare flyktingpolitiken.

Vad har vi nu att vänta av det nya året?

Det blir värre innan det blir bättre, har ofta hörts.

EU:s tillkortakommanden radas upp. De politiska partierna över hela Europa är oense om mycket, men en sak verkar de flesta sluta upp bakom: EU bär huvudansvaret.

Ja, till och med den notoriske EU-kritikern, vänsterpartisten Jonas Sjöstedt lastar EU för att Europa har hamnat i dagens situation; EU:s bristande förmåga att hantera ekonomi, tillväxt, jobb och givetvis flyktingar.
Att Jonas Sjöstedt har använt större delen av sitt politiska liv till att ifrågasätta och direkt motarbeta EU:s möjligheter att kunna agera i just denna typ frågor, verkar inte bekymra honom nämnvärt. Dubbelmoralen har återigen skördat nya lagrar!
Samtidigt visade det senaste EU-valet att många tycker att ”Bryssel” lägger sig i för mycket!
En paradoxal motsättning som EU:s ledare inte kunnat hantera utan istället försökt skyla över.

Visst har man anledning att känna oro inför framtiden; situationen i Mellanöstern, transformeringen av Kinas ekonomi, svagare ekonomi i tillväxtländer, Rysslands aggression mot Ukraina och andra grannar, nationalismens utbredning inom EU (senast utvecklingen i Polen), hackande tillväxt i hela Europa med en tilltagande osäkerhet om euro-ländernas tillstånd, oron för terrorism i spåren av dåden i Paris, Storbritanniens möjliga Brexit samt självfallet Europas oförmåga att hantera flyktingströmmarna.

Men jag tror trots allt att man skall akta sig for att stapla dystopier på varandra.
Per T Ohlsson gör i söndagens krönika i Sydsvenskan (10/1) en tankeväckande utblick och intressant analys av tillståndet i Europa. Mycket av det han tar upp pekar i fel riktning, men samtidigt har vi anledning att minnas Europas historia och vad konsekvenserna har blivit av nationalism och isolationism. Det historiska ansvaret vilar tungt på Europas ledare.
Att påstå att det gjorts för lite och för sent är riktigt, men att säga att ingenting gjorts för att reparera och få fart på EU är verkligen inte sant.
Det har sedan finanskrisen startade mest handlat om att klara euron och regelverket omkring, en fråga som oftast faller under svensk medias radar.
Flera av de federativa åtgärder som nu är på plats, ansågs helt omöjliga för fem år sedan. Nu diskuteras en skatteharmonisering inom eurozonen på allvar.
Min uppfattning är att flyktingkrisen kan skapa liknande politiska möjligheter att hitta mer långsiktiga lösningar för hela EU.
Polen och Ungern må lyssna till nationella toner, men när det gäller finansiellt stöd från EU är tonen en annan.
Och varför skulle britterna vilja lämna EU? Britterna ogillar Bryssel, men de vill heller inte vara utanför, som den välkände ekonomijournalisten, Martin Wolf, uttrycker dilemmat.

Så min slutsats är: hav tröst, både Sverige och EU kommer att klara de svåra utmaningarna!
Om ni inte tror mig, titta på de båda tyska TV-serierna, Weissensee, som visats under jul- och nyårshelgerna, och Deutschland 83, som började visas igår. De finns på SVT Play.
Det Europa, som vi här påminns om, vill nog få ha tillbaka!

Olle Schmidt (L)