Torbjörn Tegnhammar: ”Malmö är sämst på framtidshopp”

Torbjörn Tegnhammar 620 border

Kanske var det inte så märkligt att avhysningen av den olagliga bosättningen på Brännaren 19 i Malmö gick så pass lugnt till när den inleddes tidigt på morgonen den 3 november. En större kris dominerade sedan flera månader agendan och allmänhetens intresse brukar som bekant karaktäriseras av ett visst tunnelseende. Just nu handlar såväl medierapporteringen som samtalen på stan, om det kaos som snart blir verklighet på Kastrups flygplats när de svenska kraven på id-kontroller blir verklighet den 4 januari. Men den svåraste, och förmodligen redan i dag viktigaste, debatten lyser med sin frånvaro: Nämligen hur hundratusentals flyktingar på ett bra sätt skall kunna bli delaktiga i sitt nya land och erbjudas välfärdstjänster i det system som redan höll på att krackelera.

Man kan fundera på vilken av dessa två som egentligen är svårast: Att i en kommun rent fysiskt bygga dussintals nya skolor på kort tid, eller att riva de mentala hinder vi under decennier byggt upp och som håller människor utestängda från arbetsmarknad, bostadsmarknad och samhällsliv i övrigt. Kanske är det att börja tänka på nya sätt som är lösningen på båda. I takt med att lokalbristen ökar, inser fler och fler att kommunen kanske inte måste bygga och äga alla skolor själv, att ensam inte nödvändigtvis är stark och att det kan finnas många fördelar med att låta fria aktörer vara med och hjälpa till. Det talas ganska ofta om entreprenörskap och innovationer som lösningar på morgondagens utmaningar generellt och integration och flyktingmottagande borde inte vara något undantag.

Det skulle också behövas fler politiska entreprenörer som vågar utmana gamla tankeramar och föreslå nya lösningar för hur till exempel svensk arbetsmarknad kan fungera bättre. I det sammanhanget brukar jag säga att Sverige behöver lära av Malmös integrationsmisslyckanden. Med en arbetslöshet dubbelt så hög som riksgenomsnittet och kostnader på miljarden för ekonomiskt bistånd, där nya svenskar är särskilt utsatta, är Malmö förmodligen sämst i Sverige på att ge sina nya kommunmedlemmar goda framtidsutsikter. Om inte resten av Sverige lyckas bättre än så under kommande år, står vi inför en helt ohållbar situation.

Här är fyra reformer som jag tror behöver genomföras omgående för att förbättra svenskt flyktingmottagande:

  1. SFI från dag ett till alla. Investeringen i svenskundervisning för en nyanländ kommer alltid att betala sig. Det sämsta utfallet är att lite resurser läggs på att utbilda någon som sedan inte stannar i Sverige, men även att ha svenskkunniga personer i andra länder kan gynna svensk export. För dem som stannar är vinsterna av en tidigare påbörjad svenskundervisning ännu större.
  2. Inte minst på grund av symbolvärdet bör vi ta bort kravet på arbetstillstånd för att få arbeta. Tidigare i år skrev jag i Svenska Dagbladet att möjligheterna att arbeta vitt i Sverige bör vara obegränsade (Brännpunkt). Det gäller fortfarande. Kravet på arbetstillstånd för att få arbeta för sin egen försörjning är absurt. Avtalsfriheten på arbetsmarknaden måste också betonas. Utgångspunkten för anställningsvillkor kan omöjligt vara existerande kollektivavtal om vi på riktigt vill låta människor vara med, utan jämförelsen måste ske med det verkliga alternativet: ekonomiskt bistånd.
  3. Samtidigt som vi vänjer oss vid tanken på att acceptera lägre ingångslöner, är det rimligt att genomföra fler skattelättnader som uppmuntrar till arbete. En lägre ingångslön kan naturligtvis delvis kompenseras genom skattesänkningar som gör att den anställde i slutänden ändå får ut en bra lön. När någon försörjer sig själv och sin familj på eget arbete, även om inte en enda krona betalas i skatt, kommer det alltid att utgöra en samhällsekonomisk och mänsklig vinst jämfört med om samma familj tvingas leva på ekonomiskt bistånd.
  4. Med fler som arbetar och får en lön, kan även fler efterfråga en bostad på marknaden. Redan det borde i sig leda till ett ökat bostadsbyggande, men bör kompletteras med avregleringar av bostadsmarknaden för att få igång byggandet. Bostadslöshet är ett enormt hot mot inkludering i samhället. Byggtiderna såväl som kommunernas handläggningstider måste förkortas, överklagandeprocessen begränsas och kravet på detaljplan slopas till förmån för översiktsplanerna. I nyproducerade bostäder bör fri hyressättning råda. Även förtätning är centralt och måste naturligtvis även gälla på höjden. Bullerkrav som bygger på gammal lagstiftning, men ännu är inskrivna i detaljplaner, måste uppdateras till de nya, flexiblare reglerna.

I bästa fall blir alla nya svenskar den katalysator som hjälper oss att orka med de nödvändiga reformer som Sverige på sikt behöver genomföra under alla omständigheter. I värsta fall fortsätter Sverige att välkomna människor med ena handen för att sedan låsa fast dem i utanförskap med den andra.

Torbjörn Tegnhammar (M)
oppositionsråd i Malmö