Större regioner ger inget mervärde

Hur många län och landsting/regioner Sverige ska ha är åter uppe för diskussion. Det är ett ämne som aldrig tycks läggas till handlingarna, trots att tankarna på större regioner har avfärdats gång på gång ända sedan 1950-talet. Senast var det Ansvarskommittén under ledning av Mats Svegfors som 2007 föreslog att de 21 länen/landstingen skulle ersättas av 6-9 storregioner. Det förslaget saknade folklig förankring – vilket krävdes för att gå vidare – och var därför dömt att underkännas.

Socialdemokraterna, som generellt sett gillar centralisering, har dock aldrig gett upp frågan. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) har meddelat att han vill se storregioner redan efter nästa val. I somras tillsatte regeringen därför en indelningskommitté med Barbro Holmberg (S) som ordförande och Kent Johansson (C) som vice ordförande. Den här gången spelas av allt att döma behovet av folklig förankring ner. Perspektivet är statens. Mandatet för förändring likaså.

Under hösten har politiker i regioner och landsting fått i uppgift att värdera de fem kriterier som låg till grund för Ansvarskommitténs ställningstagande: Är de fortfarande relevanta? Remisstiden gick ut den 20 december. På nytt har yttranden skrivits och debatten gått het. Mot bakgrund av att regeringen redan verkar ha bestämt sig, och nu bara spelar spelet för att få sin vilja igenom utan att kunna anklagas för att ha frångått demokratiska principer, känns all den politiska energi som har lagts ned ute i landet närmast som förspilld.

Sverige står otvetydigt inför stora utmaningar, på flera nivåer. För länen och regionerna handlar det om att klara tillgängligheten i vården på lika villkor för alla och om att säkerställa en politik för regional utveckling som klarar av att möta den ökande globala konkurrensen. Hur ökar vi skattekraften? Det är tillväxten som gör att vi får medel till vård, skola och omsorg – inte nya linjer på kartan. Det är genom att säkerställa kompetensförsörjningen och få upp sysselsättningen som vi får möjlighet att ge jämlik vård – inte större geografiska områden.

Men att inordna eller underordna dessa uppgifter efter kriterier som folkmängd eller tillgång till ditten eller datten är att göra det för lätt för sig. Eller snarare: i ett försök att sätta fingret på vad som är viktigt för en region har man blandat ihop administrativa regioner med funktionella.

De uppgifter som länen och regionerna måste klara av är av en annan kaliber. Med samarbeten och konstruktiva partnerskap kommer man tillräckligt långt. Sjukvårdsregioner är inte samma sak som arbetsmarknadsregioner. Region Jönköpings län och Region Halland vill kunna skicka sina patienter till det universitetssjukhus som erbjuder bäst vård. I Skåne borde samarbetet över Öresund bli en tillgång som river gränser – också i sjukvården. Medicinsk kvalitet är långt viktigare än nya kartor.

Vår ingång i regionfrågan handlar om behov, nytta och tolerans. Vad vinner våra invånare på att vi får nya administrativa regioner?

Det är fel att tvinga fram ”likvärdiga” regioner utifrån storlek och struktur om det inte behövs för att lösa uppgifterna. Behoven måste få styra. Att förändra för förändringens skull har sällan något egenvärde.

Carl Johan Sonesson (M)
regionråd
Region Skåne

Malin Wengholm (M)
regionråd
Region Jönköpings län

Mats Eriksson (M)
regionråd
Region Halland