Olle Schmidt: ”Europas sak är vår!”

Olle Schmidt

I bland ter sig en del saker viktigare än andra. Så är det för mig denna vecka!

Europa förändras framför våra ögon. Vi ser inte hela bilden nu, men var så säker på att vi alla förr eller senare kommer att minnas tillbaka och säga: ”Javisst, det var hösten 2015 det började – strömmen av flyktingar och terrordådet i Paris!”

När jag lämnade Malmö i måndags på väg till Bryssel hade Schengen-avtalet temporärt upphört att gälla och flaggorna vajade på halvstång runt Karl X Gustav på Stortorget. Ett regntungt Bryssel mötte, där alla talade om att en stadsdel verkade fostra terrorister.

Låt mig börja med folkvandringen söder ifrån.

Flyktingarna har blivit fler och fler för varje vecka. Mördandet och lidandet i Syrien och dess närområden fick människor att bokstavligen börja gå till Europa. Familjer bärande på sina få tillhörigheter vandrade uttröttade som efter andra världskriget åter på Europas vägar.

Aldrig trodde jag att vi skulle få uppleva sådana scener igen! Och helt plötsligt var debatten annorlunda. De gränsbommar som för några veckor sedan var en politisk omöjlighet blev nu verklighet.

Personkontrollerna införs ironiskt nog precis när Öresundssamarbetet går in i en ny fas!

Alla vi i Skåne spelar här en avgörande roll. Regionen, kommuner, företag, organisationer, politiska partier, men framförallt givetvis medborgarna, det vill saga skåningarna, själva.

Den stora majoriteten av medborgare och politiker är stolta över att vi lever i ett öppet och anständigt land. De flesta av oss vet att öppenhet är bra, både för oss som redan bor här, men också för dem som kommer till vårt land.

Somliga tycks tro att öppenheten bara har tillkommit därför att vi svenskar, skåningar, är så goda, en nation av oegennyttiga invånare.

Nja, fullt så enkelt är det inte.

Ett litet land som vårt med stort beroende av export behöver öppenhet mot omvärlden. Öppna gränser för oss, betyder öppna gränser för dem!

Ytterligare en viktig faktor.

Hur skulle Sverige klarat de stora ”välfärdskliven” på 1950-1960-talen förutan arbetskraften från Finland, Grekland, Jugoslavien och Italien?

När Jugoslavien slets sönder av krig och folkmord kom också många till Sverige och Skåne. Också då skreks i högan sky över att vårt land ”översvämmades” av utlänningar. Också då attackerades flyktingförläggningar. Också då begicks fasansfulla rasistiska dåd.

Nu – 25 år senare – vet vi att integrationen av dessa nya svenskar har fungerat tämligen väl, men givetvis inte utan problem.

Mina vänner från Bosnien arbetar inom hälso- och sjukvården i Skåne, det har gått bra för barnen, dottern är färdig läkare. Och många som kom utblottade till vårt land vaknar och går upp varje dag för att bidra till ett bättre Sverige, ett bättre Skåne. Många inom den skånska sjukvården.

De som bara minns staplande av drickabackar och drag under galoscherna glömmer viktiga delar av Sveriges moderna historia.

Med detta vill jag på intet underskatta allvaret i dag. Tvärtom! För flera av Skånes kommuner är förutsättningarna att på ett anständigt sätt ta emot flyktingar i det närmaste uttömda. Jag har tidigare varit ovillig att tala om”volymer” – möjligen politiskt feg (?) – men nu är vi där. Det är orimligt att tre länder inom EU tar emot den absoluta merparten av de flyktingar som kommer till Europa. Men långsiktigt kan det ljusna, något som vi bör ha i åtanke.

Så till terrorns härjningar.

Det finns stunder i livet som vi nästan alltid kan minnas. Vad gjorde vi, var var vi?! Och då menar jag inte personliga upplevelser, som vi givetvis alla bär med oss.

Jag som är lite till åren kommen minns.

Det fria Ungerns kuvande 1956, mordet på John F Kennedy, mordet på Martin Luther King och Robert Kennedy 1968, Sovjetunionens inmarsch i Prag samma år, Murens fall 1989, 11 september 2001 och så nu terrorattacken i Paris, fredagen den 13 november 2015.

Europa har fått sitt eget ”Nine-eleven”. Någon kanske säger, ”vad var det vi sa?”, vilket jag har föga förståelse för. Hur kan vi någonsin förbereda oss på att unga män uppvuxna i Frankrike och Belgien kallblodigt mördar sina egna generationskamrater, som bara är ute för att äta och roa sig en fredagsafton i Paris? Går det överhuvudtaget att förklara?

För mig går det inte ihop.

Vårt demokratiska samhälle måste kunna försvara sig, faktiskt med de flesta medel, några som en del tycker träder den personliga integriteten förnär. Men om utökad avlyssning och ökade möjligheter att leta efter information på nätet, tydligare passagerarkontroll på flyget, vetskap om finansieringsvägar, koll på hatiska budskap, bättre redskap för att hindra falska pass, kunde ha hindrat det mest integritetskränkande av allt, utsläckandet av liv denna novemberfredag 2015, vad blir då vårt svar – och ansvar?

Olle Schmidt (FP)
kommunfullmäktigeledamot i Malmö
f d europaparlamentariker, riksdagsledamot och regionpolitiker i Skåne