Adam Davidsson: ”Vart tog kulturen vägen?”

Adam Davidsson 620

Kultur – detta område som få politiker vill prioritera men som ändå alltid kommer högt upp på dagordningen. Nyligen belyst när överintendenten på Forum för levande historia, Ingrid Lomfors, proklamerade, på regeringens farsartade ”Sverige tillsammans”-sammankomst häromveckan, att ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”.  Ett uttalande som med rätta kallats både ”förnuftsvidrigt” och ”historielöst” av upprörda akademiker och kulturarbetare.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö, författare till bland annat ”Gillar vi olika?” och ”Farväl till folkhemmet”, har uttryckt det ungefär som att Sverige, på grund av att man så länge varit ett så homogent och likriktat folkhemsland, har svårt att identifiera sin svenskhet, även om den är i högsta grad närvarande. Det är lite som att en fisk har svårt att beskriva vad vatten är.

Men om man ska försöka ge sig på att identifiera den svenska kulturen, var ska man då leta? Våra tidningars kultursidor kunde egentligen varit ett rimligt svar, dock är det raka motsatsen. De av oss som identifierar oss som kulturellt intresserade eller estetiskt lagda får allt mindre att sätta tänderna i vad gäller kulturdelarna. Allt mindre handlar om kultur och allt mer om politik. Det är som vore kultursidorna ett alternativ för vänsterpolitiska opinionsbildare som inte kvalade in på ledarsidorna.

Vi kanske i stället ska titta på vad kulturdepartementet sysslar med och vilka verksamheter de stöttar? Men då blir man istället, om möjligt, ännu mer mörkrädd. Under ledning av kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) har departementet bett den obskyra organisationen Rättviseförmedlingen leta fram namn för framtida tillsättanden av diverse poster. Syftet är att lyfta fram personer (främst) på grund av deras etnicitet eller kön för att skapa större ”mångfald”. Resultatet blev en kraftigt kritiserad lista på 340 namn av nästan uteslutande personer med vänsterpolitiska sympatier. Man kan fråga sig även vad detta egentligen har med kultur att göra.

Kulturarenan ser ganska märklig ut i Sverige. Kulturdepartementet försöker styra kulturen efter egen vänsterpolitisk kompass och kulturskribenterna gör avkall på sin egentliga uppgift och tar sig den politiske opinionsbildarens roll. Extra tydligt exemplifierat förra sommaren när Dagens Nyheters Johan Croneman valde att ägna en hel TV-krönika åt hur svårt han hade för Carl Bildt. Några TV-program berördes dock inte …

Staten borde sluta försöka styra kulturen, extra tydligt då man nu försöker göra det i en särskild politisk riktning. Kulturskribenterna borde skriva om kultur på kultursidorna och i stället få utlopp för sin personliga vilja till politisk agitation på debattsidor och bloggar. Jag hyser en dröm om en fri kultur som kan utvecklas fritt, utan statlig toppstyrning, och kultursidor som faktiskt handlar om kultur. Är det verkligen så mycket begärt, egentligen?

Adam Davidsson (KD)
ordförande KDU Skåne