Maria Malmer Stenergard: ”Hur kan vi hjälpa?”

Maria Malmer Stenergard 620

I och med riksdagens öppnande (15/9) har också den allmänna motionsperioden inletts. Det är då vi ledamöter kan lämna förslag till riksdagen i precis vilket ämne om helst. När jag skriver mina motioner tänker jag naturligtvis mer frihet och mindre tvång. Lägre skatter och fler drivkrafter.

Men jag tänker också på vår omvärld, som är satt i brand. Hur kan vi hjälpa?

Sverige tar ett stort ansvar för att utgöra en nödhamn för dem som flyr. Det ska vi fortsätta att göra. Det är lätt att säga i efterhand, när historieböckerna skrivs, vad man borde ha gjort. Men det är nu vi ska göra skillnad. Så att vi i framtiden med stolthet kan öppna historieböckerna. Hur det ska göras talar vi alla om och känner oro för. Det är klart att det krävs reformer för att vi ska mäkta med. (Mer om detta i en senare krönika.)

Förutom att vara ett öppet land med generösa asylregler tar Sverige ett stort ansvar när det gäller internationellt bistånd. En procent av Sveriges BNI har länge avsatts till sådant bistånd. Men frågan är hur det ges på allra mest effektiva sätt.

Jag har en kompis som jobbar för nobelprisbelönade Läkare utan gränser. De åker ut till krisdrabbade områden, till krig och naturkatastrofer. De räddar liv och mildrar lidande. Men det är inte alltid så lätt. Och då menar jag inte på det sätt som man först tänker på, nämligen att det är tufft på plats. Min vän berättar nämligen att det inte alltid är lätt att få tjänstledigt för sådana uppdrag.

Det finns numera en rekommendation från SKL att landstingen ska bevilja ledighet upp till tre månader för internationellt biståndsarbete om inte synnerliga skäl talar emot. Men det tycks inte fungera riktigt och tre månader räcker inte alltid. Jämfört med andra länder bidrar Sverige med en mycket liten andel personal vid katastrofer och humanitära kriser.

Jag har all respekt för att det är svårt för arbetsgivare att planera sin verksamhet när någon, ibland med kort varsel, behöver vara ledig en längre tid. Inte minst är det svårt för mindre arbetsgivare. Rätten att vara ledig finns i dag för exempelvis politiska förtroendeuppdrag och militärtjänstgöring, men också för tjänstgöring genom FN. Den gäller oavsett vilken arbetsgivare man har. Det kan vara att gå för långt att generellt utvidga den.

Men kan man inte tänka sig att stat, kommuner, regioner och landsting, i egenskap av stora offentliga arbetsgivare, kan åläggas ett större ansvar? Bör de inte ha en skyldighet att, så långt det bara är möjligt, ge sin personal tjänstledigt om de får uppdrag för erkända och seriösa hjälporganisationer? Skulle man kunna tänka sig att de arbetsgivare som drabbas av kostnader, till exempel för att ta in bemanningspersonal, kan kompenseras ur biståndsbudgeten? Jag undrar om inte detta är något av de bättre sätten att använda våra biståndspengar på.

Flexibilitet och möjlighet till kompetensutveckling är dessutom egenskaper hos en arbetsgivare som attraherar duktig personal. Och vad kan vara mer kompetenshöjande meningsfullt än att hjälpa till på plats i områden som drabbats av katastrofer?

Min vän berättar om att sjukvårdspersonal som är intresserad av hjälparbete i dag ofta söker sig till Norge där man har betydligt större flexibilitet. Det är på sikt väldigt dåligt för Sverige. Vi behöver engagerade medarbetare som känner glädje och möjligheter på jobbet. Eldsjälarna behövs inom svensk välfärd.

Maria Malmer Stenergard (M)
riksdagsledamot från Åhus