Sofia Damm: ”Gängkriminaliteten och otryggheten”

Sommaren 2015. Våldet eskalerar i Malmö. Medias rapportering om attacker med handgranater är återkommande. I juli månad sker den 30:e sprängningen i staden sedan årsskiftet.

Den organiserade brottsligheten växer i hela landet. Rikskriminalpolisen rapporterar att det numera finns 55 områden i 22 svenska städer där kriminella, territoriella gäng har stort inflytande. Det är områden där uppgörelser, precis som under sommarens händelser i Malmö, kan resultera i sprängningar och skottlossning på öppen gata. Områden där invånare inte vågar vittna och där poliser, ambulanser och brandkår har fått det svårare att arbeta.

”No-go-zoner”, från början ett begrepp använt inom militären för rebellkontrollerade områden, har i dag börjat användas för att beskriva platser i vårt land där invånarna upplever att det är de kriminella som mer eller mindre styr.

Malmö är ingen farlig stad. Men det är ett faktum att det finns socioekonomiskt utsatta områden där lag och ordning har satts ur spel till förmån för de kriminella nätverkens styre. Parallellsamhällen har vuxit fram.

Hur kunde det bli så här?

I rapporten Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg från Brottsförebyggande rådet, Brå, ser vi att det var i södra Sverige som så kallade brödraskap först fick fotfäste i början av 1990-talet. MC-gäng som uppträder synligt med namn och symboler. I spåren följde andra gängbildningar. År 2011 bedömdes Malmö ha 16 organiserade kriminella gäng. Etniska svenskar tillsammans med gäng med rötter i forna Jugoslavien eller i Iran, Irak och Libanon. I Brå:s nationella trygghetsundersökning framgår det att andelen människor som känner sig otrygga är störst i Malmö. Undersökningen visar också att Malmö toppar statistiken för brott som övergrepp i rättssak, utpressning och olaga hot – brott som i regel kopplas till organiserad brottslighet.

Gängkriminaliteten är inte bara ett stort problem för polisen. När människors tillträde till samhällets demokratiska institutioner begränsas, är det ett demokratiproblem som angår oss alla. MC-gängen var pionjärerna som visade vägen. Fler följde efter och i dag är vi där vi är.

Den senaste nationella trygghetsundersökningen (Brå 2006-2014) visar visserligen att över lag är utsattheten för våldsbrott och upplevd otrygghet oförändrad på nationell nivå. Den grova våldsbrottsligheten är främst begränsad till en liten del av samhället, i huvudsak till de så kallade utanförskapsområdena. Utvecklingen i dessa områden är alltså avvikande – och därmed alarmerande.

Det behövs fler föräldrar och medmänniskor som bryr sig, en stärkt skola, ökade möjligheter för ungdomsjobb, fler närvarande poliser, stärkt kamp mot vapensmuggling, ökat vittnesskydd, skärpta straff vid våldsbrott, ökat stöd och skydd till brottsoffer, utökad myndighetssamverkan och avhopparskydd. Det går inte längre att sända signaler att samhället har tappat greppet och retirerat. Eller har vi det?

Sofia Damm (KD)
riksdagsledamot från Blentarp