Maria Malmer Stenergard: ”Fylld kvot för missriktade förslag”

Maria Malmer Stenergard 620

Regeringen anser att staten ska ges rätt att stänga ner företag som inte rekryterar som staten önskar. Eller hur var det nu – kanske ska man ”bara” ha rätt att straffa bolagen ekonomiskt? Frågorna är många efter regeringens utspel i kvoteringsfrågan. Oavsett svaren är konsekvenserna allvarliga för företagen, och jämställdheten gynnas knappast.

På morgonen den 15 maj uppgav justitieminister Morgan Johansson (S) för Sveriges Radio att regeringen arbetar med ett lagförslag som kan innebära en möjlighet för staten att upplösa börsnoterade bolag som inte lever upp till regeringens krav på kvotering till styrelserna. Samma morgon debatterade jag frågan med Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Janine Alm Ericson i P1. När jag frågade om hon anser det vara rimligt att politiker ska kunna stänga ner bolag för att politikerna har synpunkter på deras rekrytering, så backade hon och sade att sanktionerna nog måste ses över.

Senare samma dag backade också justitieministern. Han menade att upplösning av bolag skulle innebära en oproportionerlig sanktion, men han vidhöll att beslut om höga vitesbelopp skulle kunna vara lämpligt (Dagens industri, 15/5).

Förvirringen är stor och för regeringen verkar detta med andra ord vara ännu en dag på jobbet. Men för företagen innebär uttalandena ett hot om en helt ny spelplan. Aktieägares möjlighet att påverka bolagets resultat, och därmed de egna investeringarna, begränsas i princip till att utse styrelsen som ansvarar för bolagets förvaltning och organisation. Det är centralt att ägarna är helt fria i det valet.

Utöver att det är principiellt fel att ge sig på enskilda företag, bör man också ställa sig frågan om lagstiftningen skulle kunna tänkas fylla sitt syfte. Justitieministern menar att kvotering till börsbolagens styrelser syftar till att spränga glastak, vilket kan leda till större jämställdhet i stort.

Till att börja med kan det vara på sin plats att notera att de bolag vi nu talar om är cirka 250 till antalet. Styrelseledamöterna i börsbolagen tillhör en exklusiv skara som det är få förunnat att kvalificera sig till, oavsett om man är man eller kvinna.

I Norge har man haft kvoteringslagstiftning sedan år 2006. Forskning visar att lagstiftningen där inte har haft avsedd effekt, eftersom jämställdheten har stannat i styrelserummen. Man kan inte se att förändringen i styrelserna har lett till positiva förändringar i chefsleden eller vad gäller inkomstskillnader mellan män och kvinnor (Bertrand m fl, Breaking the glass ceiling? The Effect of Board Quotas on Female Labor Market Outcomes in Norway, 2014). Dessutom har intresset för jämställdhetsfrågor i Norge minskat dramatiskt sedan lagen infördes.

Resultaten i vårt grannland visar att kvotering är att förenkla ett komplext problem. Sunkiga värderingar och ingrodda strukturer förändras inte genom knapptryckningar i parlamentet.

Trots att jag kan konstatera att utvecklingen går åt rätt håll, så är även jag frustrerad över att det går så långsamt. Men som politiker måste jag acceptera att det finns samhällsproblem som saknar snabba lösningar. Politiska symbolhandlingar försvårar verklig förändring och förminskar den stora bilden.

Det är dags för Morgan Johansson att svara på vad han vill uppnå med sitt tänkta intrång i det fria företagandet. Kan han inte göra det bör han genast förpassa utkastet till kvoteringslag till arkivet för välmenade men missriktade satsningar.

Maria Malmer Stenergard (M)
riksdagsledamot från Åhus