Maria Malmer Stenergard: ”Skattehöjarna tar sig vatten över huvudet”

Maria Malmer Stenergard 620

De flesta, oavsett politisk hemvist, är överens om att staten med tvång bör ta ut skatt från enskilda individer för att använda pengarna i offentlig verksamhet. Sedan skiljer vi oss åt i hur mycket vi anser att enskilda och företag ska betala och vad vi tycker att det är rimligt att det offentliga ska finansiera.

De allra flesta är överens om att de pengar vi samlar in i första hand bör gå till välfärdens kärna, det vill säga till vård, skola och omsorg. Många anser också att infrastruktur är en förutsättning för att de andra delarna ska kunna fungera. Kan vi inte transportera oss för att jobba och lämna på dagis, så går det bland annat ut över möjligheten att skaffa jobb.

När man som ytterst ansvarig för de insamlade pengarna inte klarar av att hålla budgeten för verksamheten finns i realiteten två alternativ: antingen effektiviserar och sparar man eller höjer man intäkterna genom att höja skatten.

Förra året höjde man skatten i Region Skåne och i många skånska kommuner. Trots det hör vi rapporteras att kostnaderna skenar i regionen och att de som styr har svårt att hålla budgeten. Ännu är det oklart hur man avser att hantera det, men det kärva läget hindrar i varje fall inte de styrande från att drömma om ett nytt storsjukhus.

Problemet är att skattehöjning bara är en temporär lösning. Från ett budgetår till ett annat kan man sätta plus på intäktssidan, men på lång sikt är förändringarna förödande. Kommuner och regioner som gör arbete mindre lönsamt attraherar allt färre driftiga människor. På sikt blir skatteintäkterna lägre. Men tyvärr behöver politiker sällan ta långsiktigt ansvar och dessvärre lönar det sig långt ifrån alltid att göra det.

I min egen kommun, Kristianstad, höjde man vid förra årsskiftet skatten med hisnande 60 öre. Än är det inte tal om ytterligare skattehöjningar, men med tanke på hur man förvaltar sina tillgångar är det nog bara en tidsfråga. Det finns delar av kommunen som tycks tro att det finns en aldrig sinande källa att plocka medel från. Som exempel kan nämnas det nya badhus som man planerar för. Att det behövs ett nytt är inte konstigt med tanke på hur man under många år eftersatt underhållet av Tivolibadet. Men för mig finns det en väsentlig skillnad mellan simhall och badhus. Att kommunens unga ska kunna lära sig simma och att man ska kunna ha rehabträning i varmvattenbassäng är någonting jag är beredd att tvingas betala för. Men att människor på sin fritid, till ett subventionerat pris och med kommunen som risktagare, ska kunna åka vattenrutschkana och ”relaxa” i ett ”bastulandskap”, det vill jag inte bli tvingad att betala till.

Vi ligger minst två skolor back i kommunen, nya mögelangrepp uppdagas på de befintliga skolorna, de demografiska utmaningarna blir allt större för omsorgsnämnden och de sociala myndigheterna går på knäna. Trots den bakgrunden budgeterar kommunen för ett äventyrsbad till hisnande belopp. Man räknar med att det ska kosta 350 miljoner kronor att bygga och siktar på att lägga det på den plats där man ”får mest för pengarna”. Som bastulandskap då. De prognostiserade intäkterna bygger på glädjekalkyler som, även om de skulle slå in, leder till 8 miljoner kronor extra om året i driftskostnader jämfört med i dag.

I den rimligaste av världar skulle man i stället fundera i termer av vad som behövs, det vill säga simbassänger, och sedan försöka hitta den som kan tänkas bygga det till en billigare penning. Vill man prompt ha mer lullull så får man hitta en extern finansiär till den delen.

Det är inte höga skattesatser och kommunala skrytbyggen som i första hand får människor att flytta till kommunen. Det är i stället tillgångar som god infrastruktur, vacker natur och en riktigt bra skola.

Maria Malmer Stenergard (M)
riksdagsledamot från Åhus