Fler vårdplatser – ingen lösning

Regionrådet Yvonne Augustin (S) är värd all beundran för sin tro att det går att lösa de stora problemen med överbeläggningar med det mest långsiktigt verkningslösa av allt – fler vårdplatser. Hennes enda realistiska utsaga är att ”arbetet kommer att ta tid” (Aktuella frågor, 23/2).

Överbeläggningar har alltid funnits. När jag som medicine kandidat 1964 för första gången kom till en vårdavdelning fanns de, och när jag 2003 lämnade sjukhusvården fanns de kvar. Så fort det finns en ledig säng beläggs den, liksom alla andra tänkbara platser på en avdelning.

Så är det och så har det alltid varit.

Förutom fler platser hoppas regionrådet på att intensivare samtal med kommunerna så att färdigbehandlade snabbare kan få komma till sin hemkommun. Inte heller det kommer att ge långsiktig lättnad. Och nya pengar ska kravlöst flöda.

Regionrådet inser uppenbarligen inte att det här rör sig om mycket komplexa system, där ett problem för sin lösning ofta kräver både många stora och små dellösningar.

För att långsiktigt och utan orimliga kostnadsökningar kunna minska trycket på avdelningarna måste man påverka:

1. Arbetsförhållanden och miljö så att personal vill stanna och ny kan rekryteras. Redan idag hålls platser tomma på grund av att man inte kan bemanna, främst på Sus. Det betyder att det inte i första hand är nya vårdplatser som behövs – bemanna först de befintliga. När detta är gjort kommer man finna att nya vårdplatser knappast kan inrättas snabbt, snarare kommer det att ta månader, ja, kanske år.

2. Kulturklyftorna mellan sjukvård och kommun. De beror på många faktorer som inkörda vanor, rutiner och attityder och inte minst den skilda synen på ”normalt” eller ”sjukt” åldrande, för att nämna några faktorer. Ädelreformen (1992) infördes för att minska problemen, men trots upprepade utredningar och flera samarbetsavtal har det inte blivit mycket bättre för de sjukaste gamla. Det har kanske till och med blivit sämre eftersom alltfler lever allt längre. Det är mycket som måste förändras hos alla parter.

3. Tillgången på geriatriker – läkare inriktade på de gamlas sjukdomar och behov. De ansågs obehövliga vid ädelinförandet men håller på komma tillbaka.

4. Kommunernas attityder och faktisk förmåga att ta hem ”klinikfärdiga”.

5. Inströmningen av patienter som måste läggas in. De allra flesta kommer från sina egna hem och då måste kunskapen att upptäcka och behandla hotande försämringar allmänt läras ut, det vill säga hur man känner igen symtom och behandlar dem innan en akutinläggning blivit nödvändig. Det är ingen omöjlighet, tvärtom. Med utbildning och vaksamhet borde så mycket som tre–fyra av tio av dagens inläggningar kunna förebyggas. För uthållighet härvidlag krävs nya synsätt och åtgärder.

Detta är endast några översiktliga exempel på vad som kommer att behövas för att vården inte ska kollapsa. Enskilda detaljåtgärder är inte så svåra att tänka ut om man anstränger sig.

Bästa regionråd, tänk på de gamla och inse att alla dessa sammanflätade hinder för deras bästa möjliga livsvillkor inte löses genom enkla hugg. Samma sak gäller för sjukhusens problem.

Johan Fischer (M)
ersättare i regionfullmäktige